Inom miljöpartiet kom skillnaden mellan fundisar och realos tydligt fram under den nyss avslutade partikongressen. Inom kristdemokraterna tonade en djup motsättning fram i debatten om förbundsordföranden i ungdomsförbundet. Moderaterna har just genomfört en oväntat smärtfri förändring under den nya partiledaren Fredrik Reinfeldt, bort från fundamentalistiska principer om gigantiska skattesänkningar.
Men det parti som ständigt drabbas av debatt, för att inte säga splittring mellan fundamentalister och realister, är vänsterpartiet. Partiets förflutna är en historia om splittring. I kommunistiska länder ledde sådana motsättningar i värsta fall till avrättning eller fängelse för minoriteten. I Sverige blev det i stället nya partier.
Ända sedan partiets tillkomst 1921 - som en utbrytning ur socialdemokraterna - fram till i dag har fraktionsbildning varit den värsta synden. Avhoppare till höger har gått till socialdemokratin, avhoppare till vänster har marginaliserats och försvunnit i avgrunden, som de många bokstavspartierna.
Under förra partiledaren Gudrun Schyman var stämningen ovanligt lugn i vänsterpartiet, sannolikt beroende på att hon själv tycktes sakna allt intresse för ideologi och samtidigt förde partiet till en dittills oanad popularitet bland väljarna.
Men med den mer ideologiskt engagerade och kunnige Lars Ohly blev läget genast mer komplicerat. Nyligen hoppade lokalavdelningen i Gnesta av i protest mot partiets kurs. Gudrun Schyman själv tycks vara inne på att skapa ett nytt feministparti.
Nu är det förre vice partiledaren Johan Lönnroth och hans nybildade förening Vägval Vänster som skapar bekymmer för partiledningen.
Själv bedyrar Johan Lönnroth att han bara vill skapa ett forum för debatt, men partiledningen anar skumma intriger. Förtäckta hot om uteslutning har framförts.
Redan till den förra partikongressen hade Johan Lönnroth fräckheten att lägga fram ett alternativt förslag till partiprogram, kortare, mer allmänt vänsterinriktat och mindre entusiastiskt i fråga om statssocialism. Det fick knappast något stöd alls på kongressen, men andra var entusiastiska.
Det rör sig om den gamla vanliga motsättningen mellan ideologiska marxister och någon sorts mer allmän vänster. Lönnroths folk, som numera är så gott som bannlysta från partistyrelsen, vill ha mer öppenhet och diskussion. Ohlys folk vet vad som är rätt och fel enligt partiets ideologi och Lönnroth har fel.
Opinionssiffrorna har hittills hållit sig på en relativt hög nivå för vänsterpartiet. Men om Johan Lönnroth blir utesluten skulle han säkert ta en hel del röster med sig.
Detta talar för att hotet om uteslutning av Johan Lönnroth sannolikt mest är tomma ord. Men säker kan man inte vara. Partiet ser av historiska skäl mycket allvarligt på fraktionsbildning och har inte särskilt högt i tak. Sådan är kommunismen.