Vänsterpolitik i lösvikt
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
I höstens val är det moderaterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna som erbjuder ett majoritetsalternativ. På de många viktiga områden där partierna redan utformat gemensamma handlingslinjer, och på de områden där detta kommer att ske fram till valet, har väljarna klart besked. Alliansens politik blir regeringens politik — om Alliansen vinner valet.
På den andra sidan av blockgränsen står tre partier, sammanlänkade i en samarbetsmodell som får betecknas som en parlamentarisk innovation, dock av ett mindre attraktivt slag.
Socialdemokraterna är ensamt regeringsparti. Vänsterpartiet och miljöpartiet fungerar som stödpartier, mot att de får insyn i departementen genom att tillsätta ett antal politiska tjänstemän. Det ger dem möjlighet att komma in något tidigare i den politiska processen.
Men de sitter inte med i regeringen och de kan frondera — när de känner för det, eller tror att det kan löna sig politiskt. Miljöpartiet bedriver till exempel numera helt öppet skolpolitik tillsammans med Alliansen — och har genom sin hårdkoktare attityd också skaffat sig ett större inflytande än vänsterpartiet.
Om man nu antar, vilket ligger nära till hands, att valet kommer att stå mellan ett borgerligt alternativ och ett mer vänsterbetonat kunde man, kanske, ha djärvheten att tycka att det kunde vara av ett inte helt försumbart intresse att utröna vilken gemensam politik som de tre partierna i vänsterblocket har att erbjuda väljarna.
Ställd inför denna fråga brukar statsministern majestätiskt proklamera att han "söker mandat för en socialdemokratisk regering" — och sedan raskt övergå till att i maximalt inkvisitoriska ordalag efterlysa, eller påtala brister i, Alliansens politik. Den som till äventyrs inte vet bättre får av dessa verbala uppvisningar det distinkta intrycket att Göran Persson suttit i opposition hela sitt liv.
Och vänsterledaren Lars Ohly, som inte längre kallar sig kommunist utan att för den skull ha upphört att vara det, meddelade nyligen att hans parti skulle gå till val på sin egen politik — och kompromissa efteråt.
Vid det beskedet borde en hel pluton änglar ha gått genom rummet. Så väljarna skall alltså köpa grisen i säcken, inte ha en aning om vilken politik det rödgröna blocket står för i olika frågor?
Det fanns en tid, nu redan ganska avlägsen, när de borgerliga partierna brukade hävda samma uppfattning: Varje parti skulle möta väljarna med sin egen politik, och efteråt skulle man kompromissa ihop sig med utgångspunkt i de styrkeförhållanden mellan partierna som väljarna skapat.
Denna attityd, som onekligen har sina principiellt sympatiska demokratiska poänger, brukade dock bemötas med ett avgrundsvrål från vänsterkanten och betecknas som ett rent omoraliskt lurendrejeri.
Och i och med att vänstern erövrade problemformuleringsprivilegiet i frågan tvingades borgerligheten att ena sig. Nu ställer man med all rätt frågan vilken samlad politik det rödgröna blocket har att erbjuda. Väljarna har rätt att få de två alternativen på bordet så att de kan jämföra. Vänsterpolitik i lösvikt är rimligen också omoraliskt lurendrejeri.