Det lackar inte bara mot jul, utan också mot det länge emotsedda försvarsbeslutet. Det sätt på vilket denna fråga i dessa dagar hanteras inom den maktägande vänsterkartellen ger en upplysande om än inte upplyftande inblick i det rådande tillståndet inom denna konstellation.
Mest iögonenfallande är självfallet det spektakel som, även på detta område, för närvarande utspelar sig inom vänsterpartiet. En handfull ledamöter, vilkas antal varierar från dag till dag men som alla har det gemensamt att de har en stark geografisk anknytning till nedläggningshotade försvarsanläggningar, har bestämt sig för - eller lutar i varje fall åt - att rösta med den borgerliga reservationen som yrkar på avslag på propositionen.
Därvid avviker de från partilinjen, som går ut på att K 4 i Arvidsjaur skall räddas, och att vänsterpartiet sedan dess yrkande fallit i en förberedande votering skall lägga ner sina röster i huvudvoteringen - vilket skulle innebära att propositionen gick igenom med tre rösters marginal.
Men nu tycks alltså tre ledamöter ha bestämt sig definitivt, och en halvt om halvt, för att inte nöja sig med att lägga ner sin röst utan aktivt rösta emot - vilket allt annat lika skulle innebära att propositionen faller.
Från sakliga utgångspunkter vore detta i och för sig inget att gråta över. Det är nämligen tydligt att det underlag som propositionen bygger på, artigt uttryckt, inte riktigt håller måttet. Den borgerliga reservationen innebär ett, jämfört med propositionen, visst mått av ökade anslag för att den omställning av försvaret som alla i princip är överens skall kunna genomföras under något rimligare förutsättningar än vad regeringens brutala besparingslinje erbjuder.
Problemet för vänsterpartiets ledning är att man har en budgetuppgörelse med socialdemokraterna, som verkligen inte ger utrymme för några avvikelser i fråga om försvarsanslagen. Faller propositionen sitter vänsterkartellen med skägget i brevlådan. Då måste nämligen ett nytt förslag utformas och under tiden tickar pengarna till försvaret på i hittillsvarande omfattning, utan de förväntade besparingarna. Det innebär att vänsterkartellens budgetuppgörelse kapsejsar på grund av vänsterpartiet, med vad som sedan kommer att följa av våldsam och massiv socialdemokratisk kanonad mot detta nattsvarta förräderi.
Vänsterpartiet är väl i dagsläget kanske inte riktigt i form för en sådan holmgång och därför kan man nog misstänka att ett tillräckligt antal kamrater låter sig mobiliseras för att rösta ja till det som i dagsläget är ett rent s-mp-förslag. Grundtipset måste alltså bli att propositionen trots allt går igenom riksdagsbehandlingen, om än i tilltufsat skick.
Socialdemokratin som i begynnelsen så stolt proklamerade att vänsterpartiet minsann inte skulle få något inflytande på försvarsbeslutet har anledning till slokörad självrannsakan. Det hade, kort sagt, varit klokare att i landets intresse och i enlighet med beprövad tradition försöka komma överens med de borgerliga partierna, i stället för att bjuda dessa med armbågen.
Som det nu ser ut att bli tycks väljarna få en mycket tydlig demonstration inför öppen ridå av att vänsterkartellen med god marginal passerat sitt bäst före-datum.