Vänstervind med frågetecken
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det etniska bör inte övervärderas, varken i Latinamerika eller på andra håll. När en del entusiaster beskriver Evo Morales rörelse som ett uttryck för ursprungsbefolkningarnas revolt mot västvärlden så bortser de från rörelsens namn och program — Rörelsen för socialism (MAS med den spanska förkortningen). MAS program har alltså påtagliga likheter med de program som socialistiska partier och rörelser brukar gå till val på, överallt i världen: nationaliseringar och kraftigt ökade statliga åtaganden på alla områden. Tanken är inte obekant i västvärldens politiska historia.
Sedan några år har en rad latinamerikanska länder valt ledningar med olika varianter av socialistiska eller allmänt vänsterinriktade program. Men man bör vara försiktig med jämförelserna.
Socialistpartiet i Chile, vars kandidat har goda möjligheter att vinna presidentvalet i januari, är ett parti som framstår som en av garanterna för landets demokratiska orientering. Det samarbetar med borgerliga mittengrupper, i första hand kristdemokraterna, och har inga svårigheter att acceptera marknadsekonomi och privat företagsamhet.
Detsamma gäller Lula da Silva, Brasiliens president sedan några år tillbaka. Ingen ifrågasätter Lulas engagemang för att bryta den fattigdomens förbannelse som plågar så många av hans landsmän, men ingen ifrågasätter heller att han respekterar demokratin och ser fria företag och möjlighet till privat ägande som viktiga instrument för att åstadkomma ekonomisk tillväxt. Ännu en latinamerikansk vänsterledare av samma typ är Uruguays president Tabaré Vazquez.
Omvänt finns det, i varierande utsträckning, skäl till skepsis inför en del andra s k vänsterpolitiker. Peronistpartiet i Argentina beskrivs ibland som en del i en större latinamerikansk vänsterrörelse, men partiets förflutna ger snarare associationer till fascism eller auktoritär populism. Argentinas nuvarande president, Nestor Kirchner, skiljer sig fördelaktigt från många tidigare peronistledare men partiet som sådant inger samma olust som tidigare.
Venezuelas president Hugo Chavez började sin bana som militär kuppmakare men har kommit till makten i demokratiska val.Hans sociala satsningar syftar till att angripa verkliga och djupa problem, men ingen vet säkert hur han skulle reagera om den opposition som finns både inom näringslivet och de traditionella fackföreningarna skulle enas och vinna ett kommande val.
Också när det gäller Evo Morales är frågan vad som händer den dag han möter riktigt motstånd. Hans egen maktbas är kokaodlarnas organisation och olika socialistiskt inriktade aktionsgrupper och många av de aktivister som stött hans kandidatur kräver snabba förstatliganden av ett slag som knappast går att genomföra. Samtidigt kommer Morales att möta motstånd, inte bara från USA utan också från landets östra och mer välmående provinser där stödet för hans politik är betydligt svagare än i det andinska området i väster.
Parallellt med presidentvalet har Bolivia genomfört val till guvernörsposterna i landets nio departement — en konstitutionell förändring som innebär att presidentens möjlighet att själv dominera det politiska livet begränsas.
Medan Morales gynnas av att Bolivias traditionella politiska partier delvis vittrat sönder, missgynnas han av att regionerna allt tydligare försöker hävda sina egna intressen mot centralmakten.
Hans politiska uttalanden hittills är avsedda att lugna företagarna och den privata sektorn, samtidigt som planerna på en nationalisering av naturtillgångarna och legalisering av kokaodlingen ligger fast. Men MAS planerar också att skriva om landets författning — ett löfte som inger många större oro än vad hans ekonomiska planer gör. Morales har i flera år styrt mycket av Bolivias politik "från gatan" — att också ha det formella ansvaret kan visa sig vara betydligt svårare.