Redan förra veckan kunde man ana vad som komma skulle. Det var då som den alltid lika försiktige Anders Borg skrev upp prognoserna för svensk ekonomi. Enligt finansministern skulle det redan 2011 finnas ett reformutrymme i budgeten på 10-11 miljarder. När Alliansen presenterade sitt valmanifest fanns det lite till.
Med satsningar på 12,8 miljarder för 2011 och löften om mer de kommande åren vill Alliansen vinna väljarnas förtroende.
Som valrörelsen hittills har utvecklats är det svårt att se hur oppositionen på ett trovärdigt sätt ska kunna gå till motattack när Fredrik Reinfeldt och hans partiledarkolleger till slut öppnat plånboken. Det går inte att anklaga regeringen för att vara oansvarig samtidigt som man föreslår ännu större utgiftsökningar.
Alliansens vallöften rör sig också på välkänd mark. Det är tydligt att de fyra regeringspartierna vill att valrörelsens sista veckor ska handla om samma frågor som för fyra år sedan. Vid sidan av redan kända förslag, till exempel sänkt skatt på pensioner, dyker till exempel löftet om ett femte jobbskatteavdrag upp. Och även ytterligare en höjning av gränsen för att betala statsskatt utlovas. Nu som då, 2006, är det arbetslinjen som motiverar skattesänkningarna. Enligt valmanifestet är Alliansens främsta mål att ”föra Sverige mot full sysselsättning”.
Även skolpolitiken, regeringens andra paradnummer vid sidan av jobben, ska fortsätta som förut. Fyra år till vid makten beskrivs som en garanti för att de inledda skolreformerna kommer att slutföras. Många av de nya lagarna träder inte i kraft förrän under nästa mandatperiod.
Lite nytt finns där förstås också. Tryggheten lyfts fram som en ny huvudfråga och en rad förslag presenteras som borde kunna få en positiv effekt. Särskilt viktig är ambitionen att brott som begåtts av ungdomar ska handläggas snabbare och att samma sak gäller utredningar där brottsoffren är unga.
Men valmanifestet är inte bara guld och gröna skogar. Regeringen är bra på att gynna löntagare, men betydligt sämre på att gå arbetsgivarna till mötes. Småföretagarna ges inte annat än ett löfte om att fortsatta regelförenklingar ska utredas. Och om arbetsrätten är det pinsamt tyst. Det går inte att förneka sambandet mellan en reformerad arbetsrätt och en ökad rörlighet på arbetsmarknaden - ändå är det precis vad regeringen (och oppositionen) gör gång på gång.
Detta är regeringens svaga punkt. Här skulle den få svårt att värja sig mot attacker från andra partier: Varför håller ni ungdomar ute från arbetsmarknaden? Hur rimmar det med arbetslinjen? Men eftersom MP, det enda oppositionspartiet som hade viss förståelse för detta, har rättat in sig i det rödgröna ledet, har regeringen inget att frukta. Då kan den satsa allt på att knocka oppositionen med en Allianspolitik med ”extra allt”.