Det blev ingen jordskredsseger för Francois Hollande i det franska presidentvalet. Men nederlaget för president Nicolas Sarkozy var desto tydligare. Presidentvalet var snarare en folkomröstning om Sarkozy som person än en sakpolitisk seger för utmanaren Hollande.
Sarkozy har själv dragit detta över sig. Först genom att presentera sig själv som den man som skulle skaka liv i den stagnerande franska ekonomin – när han valdes för sin första presidentperiod 2007 – och sedan leverera så lite. Sedan genom att under årets valrörelse driva en nationalistisk retorik som ofrånkomligen stötte bort väljare som håller på de värden som i fransk politik ofta sammanfattas med uttrycket ”la République”.
Sarkozy började de sista dagarna före valet låta nästan likadant som extremhögerns Marine Le Pen. Ändå avstod Le Pen från att officiellt ställa sig bakom Sarkozy, medan däremot centerkandidaten Francois Bayrou som i likhet med Le Pen slogs ut i första valomgången ställde sig bakom Hollande. Baryrous argument var just Sarkozys främlingsfientliga retorik.
Sarkozys politik är naturligtvis inte identisk med Le Pens. Men hans strategi inför den andra valomgången vittnade om desperation och sviktande känsla för de principer som måste vägleda varje president i en stor europeisk demokrati. Hollande är inte heller helt fläckfri i detta avseende, men hans deklaration att Frankrike består av alla de människor som lever i landet gav ändå andra signaler än Sarkozys tal om islamisering och om att beröva invandrare deras kommunala rösträtt.
Bakom Hollande står nu en brokig majoritet från mittenväljare som vänt sig mot Sarkozy över pragmatiska socialdemokrater till en hård vänster som ingenting har lärt av Frankrikes och Europas moderna historia. Det program han gått till val på har uppenbara brister i form av ofinansierade utgifter och löften om att rulla tillbaka också de mycket blygsamma strukturella reformer som genomförts under Sarkozy. Att detta inte spelat större roll i valrörelsen är till stor del en följd av att Sarkozy inte heller haft något genomförbart program som kunnat jämföras med Hollandes.
Båda kandidaterna har systematiskt vägrat att tala om Frankrikes verkliga problem i form av stigande statsskuld, ständiga budgetunderskott och statsutgifter som blir allt svårare att finansiera – med följden att helt andra faktorer avgjort valutgången.
Det är möjligt att Hollande visar sig vara mera pragmatisk och realistisk som president än vad hans valrörelse gett intryck av. Under alla omständigheter lär han bli tvungen att nå någon form av samförstånd med Tysklands förbundskansler Angela Merkel för att det traditionella fransk-tyska ledarskapet inom EU ska bestå. Men hans handlingsfrihet inskränks av löftena om att inte röra några offentliga utgifter och avstå från alla förändringar av välfärdssystemen utöver sådana som försvagar de offentliga finanserna ytterligare.
I dag gläds majoriteten av fransmännen och fransyskorna åt att ha fått en annan president än Sarkozy. Snart nog kommer den nya presidenten också att ifrågasättas.