Vapnen som inte fanns
Tony Blair friades i den s k Huttonrapporten från anklagelsen att ha manipulerat underrättelsematerial om massförstörelsevapen i syfte att stärka argumenten för krig mot Irak. Det betyder inte att domare Hutton också gav den brittiska regeringen rätt i sak.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Varken Blair eller Bush valde krig mot Irak enbart för att bli av med de påstådda massförstörelsevapnen — men för Blair var detta det argument som utåt presenterades som helt avgörande — alla minns de berömda 45 minuterna som det skulle ta för Irak att färdigställa massförstörelsevapen som skulle kunna riktas in mot mål t ex i Västeuropa.
President Bush presenterade en bredare argumentation, där den internationella terrorismen och behovet av demokratisering av Mellanöstern spelade en viktig roll. Bush har därför lättare än Blair att klara den debatt om vilseledande argument för kriget som kommer att pågå under lång tid framöver.
Det är lätt att tro att insikten att massförstörelsevapnen inte fanns betyder att de som var kritiska mot kriget också hade rätt rent faktamässigt. Det hade de inte. De europeiska ledare och amerikanska kritiker av
Bushregeringen som motsatte sig koalitionens angrepp mot Saddam Husseins regim delade uppfattningen att Irak hade långt framskridna program för utveckling av massförstörelsevapen. Däremot ville de inte gå i krig för att undanröja hotet, i alla fall inte under våren 2003.
Också FN:s vapeninspektörer ansåg det som realistiskt eller sannolikt att Irak hade vapen av detta slag eller var på god väg att utveckla dem. Hans Blix kunde inte med säkerhet fastslå att de underrättelser som bl a USA åberopade var riktiga, men inte heller att de var felaktiga. I själva verket torde underrättelsematerialet för både anhängare och motståndare till kriget ha varit i stort sett detsamma.
Också den irakiska regimens eget agerande gav skäl att tro att underrättelsematerialet åtminstone delvis måste spegla verkligheten. Ingen ifrågasätter att Irak tidigare försökt utveckla både kärnvapen och biologiska och kemiska stridsmedel och att regimen dessutom använt giftgas mot sina egna medborgare.
Iraks invasion och annektering av Kuwait ingick i en strategi med syfte att göra landet till den dominerande militära makten i Mellanöstern. Att USA en gång backade upp Irak som motvikt mot mullornas Iran är sant, men ändrar inte beskrivningen av Iraks egna utrikespolitiska ambitioner.
Efter Gulfkriget 1991 ålades Irak av FN att skrota massförstörelsevapen och anläggningar för produktion av sådana. Mycket skrotades också, även om regimen gjorde sitt yttersta för att sabotera vapeninspektionerna och återuppta den förbjudna produktionen.
Mycket talar för att Saddam Hussein för att inte förlora ytterligare politiskt kapital i regionen medvetet försökte upprätthålla en osäkerhet om Iraks militära resurser — i övertygelsen att han ald-rig aldrig skulle bli synad. Men det är också fullt möjligt att diktatorn själv trodde att delar av den kapacitet som gick förlorad efter Gulfkriget återställts, eftersom hans underhuggare på olika nivåer tävlade om att vara till lags och troligen riskerade livet om de medgav misslyckanden. Denna mekanism är välkänd från andra totalitära stater.
De kommissioner som nu tillsatts i USA och Storbritannien ska inte ta ställning till frågan om kriget, givet den irakiska regimens karaktär och beteende bl a mot FN, var berättigat eller ej. Sådana frågor kan bara besvaras i en politisk debatt där olika handlingslinjer analyseras och värderas. Däremot ska de försöka klarlägga vad regeringarna i respektive land verkligen visste — eller trodde att de visste. Man behöver inte alls föreställa sig någon form av konspiration för att avsiktligt manipulera fakta för att inse risken att information överdrevs eller spetsades till under vägen från källan till regeringarnas analysbord.
Var man alltför beroende av uppgifter från 90-talets början? Litade man utan starka sakliga skäl på avhoppare och politiska motståndare till regimen? Kände de som analyserade olika uppgifter ett tryck att redovisa tydliga slutsatser också när materialet var otillräckligt? Fortplantade sig felaktiga uppgifter från land till land utan att kontrolleras?
Sådant förekommer dessvärre alltid i underrättelseverksamhet. Men när det gäller så allvarliga saker som krig och fred och massförstörelsevapen måste man aktivt försöka minska risken för underrättelsemissar. En intensiv debatt om detta förs nu i USA.
Nu oroas världen över länder som Iran och Nordkorea. I Pakistan har ledande forskare synbarligen sålt sina kunskaper om kärnvapen till olika ljusskygga mottagare. Att inga massförstörelsevapen påträffats i Irak betyder inte att oron för spridning av massförstörelsevapen alltid är obefogad.
Man behöver inte föreställa sig<@$p> någon konspiration för att förvränga fakta om Iraks vapenprogram för att inse risken att militära underrättelser överdrevs eller spetsades till på vägen från källan till regeringarnas analysbord.