Var är männen i dag?
LEDARE Det krävs två för en tango och två parter för jämställdhet. Hittills har kvinnorna fått bära ansvaret för jämställdheten. Den har fått bli en kvinnofråga. Men var finns männen i dag?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
De analyser som luftas är ganska förutsägbara: kvinnans plats i hemmet och familjen ses som central. Det är kvinnor som tar huvudparten av ansvaret för barnen, åtminstone under den tidigare delen av uppväxten. Det är också kvinnan som därmed får sig ålagd eller tar på sig ansvaret för att hemmet och det sociala livet fungerar.
På arbetsmarknaden har kvinnor sedan fyra—fem decennier också en stark position. Hur skulle sjukvården se ut om inte kvinnorna fanns där? Skolan? Handeln? Den inre renhållningsbranschen?
Däremot är kvinnor sällsynta inom arbetsmarknadens maktsfärer. Det är lätt att räkna upp kvinnliga börsnoterade vd:ar och styrelseledamöter. Är kvinnor direktörer är de personaldirektörer — och kanske gymnastik- och musikdirektörer.
I det politiska livet ser det rent statistiskt bättre ut. Det politiska livets aktörer har insett att det är alltför mossigt att hålla tillbaka kvinnor i politiken och det finns ett oräkneligt antal kommunstyrelseordförande och landstingsråd samt en försvarsminister. Allt detta ser bra ut, inte minst i den internationella gemenskapen där Sverige kan glänsa med sin progressiva attityd.
Men detta är inte jämställdhet. För kvinnans landvinningar på tidigare mansområden har inte följts av motsvarande rörelse hemåt från männens sida.
Visst finns det män som tar ut en rejäl del av föräldraledigheten och därmed också tar på sig (det med barnavård tydligen intimt förknippade) ansvaret för att toaletten är renskurad, tvätten vikt och att farmor skall firas på sin födelsedag. De är dock inte många och framför allt gäller det inte alla. Jämställdheten är relativt väl etablerad inom politiken, men sedan tycks det vara stopp.
Hittills har den bristande jämställdheten vilat tungt på kvinnors axlar. Kvinnor har känt ansvaret för att inte bara se till att deras barns pappor tar ut sin pappaledighet utan också att bana sig karriärvägar på mansdominerade områden.
Jämställdheten har varit en kvinnofråga.
Detta är ett stort misstag och Sveriges kvinnor och män kommer inte att bli jämställda förrän också männen axlar ett personligt ansvar för ett jämställt samhälle.
Män måste mycket mera aktivt än hittills ta ansvar för att deras kvinnor får samma chanser och möjligheter att inte bara förverkliga sig själva inom hemmets väggar utan också i yrkesliv och övrigt socialt liv. Kvinnor måste ha de livschanser som hittills varit förbehållna männen.
För detta finns inte bara moraliska skäl utan också rent krasst ekonomiska. Om man med John Stuart Mill tror på att begåvning är jämnt fördelad mellan kvinnor och män är det ett slöseri utan like att inte använda kvinnors begåvning i samma utsträckning som mäns på arbetsmarknaden. Hur kan t ex Sveriges aktieägare längre godta att rekryteringsbasen till koncernledningar och bolagsstyrelser är decimerad med i stort sett halva Sveriges befolkning?
Ett jämställt Sverige ligger sannerligen i kvinnors intresse — men i minst lika stor utsträckning också i mäns.