Var är miljöpartiets gröna kompass?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Miljöpartiet anser sig ha en stolt jämställdhetstradition att försvara och utveckla. Ett manligt och ett kvinnligt språkrör skulle ju bli medlet att skärpa jämställdhetsimagen när partiet startade i början på 1980-talet. Under de 25 år som gått sedan dess har dock jämställdheten sackat efter och det finns en stark intern kritik mot att kvinnofrågorna kommit i skymundan.
Föreningen Gröna kvinnor bildades i vintras och företrädarna för nätverket vill att det ska få status som miljöpartiets kvinnoförbund. Mot detta vänder sig många inom partiet och de närmaste kongressdagarna får väl visa var partiet vill förlägga feminismen och kampen för jämställdhet, i centrum för partiarbetet eller i ett sidoordnat "annex". En stor del av partimedlemmarna är inte glada över tanken på ett grönt kvinnoförbund, men frågan är om motståndet räcker.
Miljöpartiet lever med näsan precis ovanför spärrnivån och det gäller för valstrategerna att bana rätt väg inför nästa års kamp om rösterna. Uppenbarligen har de nämnda strategerna vätt fingret och känt efter i luften.
Det blåser feministvind! Alltså satsar vi på feminismen! Men det gör så gott som alla de övriga partierna också, särskilt om Feministiskt initiativ fortsätter att oroa i debatten.
Därmed förskjuter miljöpartiet fokus från det område som borde vara partiets verkliga centrum, om man får gå efter partinamnet, miljöfrågorna. Miljöproblemen växer. Stormarna i vintras då mycket av skogen i södra Sverige fälldes borde t ex styra in debatten på skogsbolagens agerande.
Östersjön är ett innanhav som hotas alltmer av miljögifter, utsläpp, en lättsinnig tankertrafik och utfiske av främst torskbeståndet. Varför för inte miljöpartiet fram dessa frågor mer och lägger fram en genomtänkt strategi för att lösa problemen? Var är partiets gröna kompass?
Energifrågorna talas det visserligen ofta om, men eftersom energidiskussionen mest handlar om att kärnkraften ska avskaffas så fort det går och ersättas av ännu icke färdigutvecklade energislag blir energidebatten kraftlös. I stället blir Sverige mer och mer beroende av importerad kärnkraftsel eller energi som alstrats i runt Östersjön av kolkraft och andra av Sverige avvisade energikällor. Hyckleriet är pinsamt.
Det märkligaste är dock partiets konservativa hållning i Europafrågor, en hållning som man delar med många partier på högerkanten i EU-ländernas parlament. Till skillnad från övriga gröna partier inom EU motarbetar miljöpartiet EU-idén — utan att ens verka reflektera över vilken oslagbar arena för ett progressivt miljöarbete EU är. Progressiva och framstående Europapolitiker som Joschka Fischer i Tyskland och den gamle rebellen Daniel Cohn-Bendit i Frankrike har förstått det, men inte det svenska miljöpartiet.
När nu samtliga Östersjöländer utom Ryssland ingår i EU är möjligheterna stora att komma överens om åtgärder som hejdar förstöringen av Östersjön. Det verkar som om miljöpartiet inte bryr sig. Att skriva program och rapporter hjälper inte långt om man inte också är beredd att uppträda med kraft på de arenor där sådana viktiga frågor kan avgöras.
Partiets hållning till EU är en uppenbar svaghet. Språkrören och många i partitoppen inser säkert att en EU-fientlig hållning inte duger om partiet ska pretendera på att sitta med i en eventuell socialdemokratiskt ledd regering efter valet.
Det torde vara uteslutet att Göran Persson vill bilda regering med ett parti som inte delar hans inställning till den för Sverige så viktiga Europatanken.
Att ändra miljöpartiets färdriktning i denna så laddade fråga kan dock inte vara enkelt. Partiaktivisterna som dominerar partikongresserna släpper säkert inte detta symbolkrav utan vidare.
Således återstår för miljöpartiet att ställa sig frågan: Vilket är viktigast, regeringsfähighet eller EU-motståndet?