INGER &OUML;STERDAHL: Vår beredskap är utomlands

Man må tycka vad man vill om att Sverige bäst försvaras i Tchad, Kongo eller Afghanistan. Det internationaliserade försvaret har varit ett faktum i flera år. En förvånansvärt radikal och snabb omläggning av försvarspolitiken från ett territorialförsvar till ett insatsförsvar har ägt rum. Och detta i bedövande parlamentarisk enighet, minus (v).
Så sent som i december 2007 skrev alla partier, utom (v), i Försvarsberedningen under på följande: "Insatsförsvaret ska ha förmåga att kunna användas globalt, i Europa och vårt närområde samt när så behövs på vårt eget territorium."

Tendensen till internationalisering och närmande till EU och Nato är stark i Försvarsberedningens betänkande. Ännu tydligare än i Försvarsberedningens förra betänkande från 2004. Redan då var emellertid kursen helt klar. Nu är den möjligen mer ohämmat EU-positiv och öppet Natovänligare.
Vidare från december 2007: "Vi fortsätter?transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser."
Trots dessa tydliga markeringar av försvarspolitikens önskvärda inriktning är det många kritiker, inklusive politiker, som efterlyser att målen för det svenska försvaret skulle fastställas först och därefter medlen. Som om målen inte redan hade stötts och blötts och antagits i brett samförstånd. Redan under den socialdemokratiska regeringen dessutom vars politik i stort sett ograverad togs över av den borgerliga och bara spetsades till lite.

Under snart ett års tid har de ekonomiska konsekvenserna - eftervärkarna? - av den nya försvarspolitiken tagit stor plats i den politiska debatten. Konstigt många tycker plötsligt att försvaret inte skall vara en budgetpost som alla andra, som det har hetat. Plötsligt finns inga begränsningar för vad försvaret får kosta; bestäm bara vad försvaret skall göra så skall alla tänkbara resurser ställas till förfogande. Hur skulle detta vara möjligt, och varför?

Många tycks också ta för givet att med det gamla försvaret kunde Sverige försvara sig medan med det nya försvaret kan Sverige inte försvara sig. Jag tillåter mig tvivla på att Sverige någonsin realistiskt skulle ha kunnat försvara sig, utan internationellt bistånd. Nu blir det uppenbart, tidigare var det mera dolt.
Neutralitetsivrande, eller bara taktisk, vänster och försvarsvänlig höger förenar sig i en frontalattack på regeringen och i kraven på ett starkt svenskt försvar. Är det den gamla samhällsordningens, den folkhemska världsbildens sista rest som rämnar nu? Har försvaret i sin tidigare tappning blivit en symbolisk sista utpost för det ointernationaliserade svenska? Mindre hyckleri, mindre nostalgi och mer verklighetsförankring i försvarsdebatten vore befriande.