Man gav intryck av att tro att SD skulle acceptera en sådan roll, ungefär som Vänsterpartiet gjorde under många decennier med socialdemokratisk dominans. Vem som helst med en smula kunskap om just Vänsterpartiets självbild (aldrig fälla en ”arbetarregering”) kunde ha talat om att parallellen till SD var helt verklighetsfrämmande. Detta parti har en bestämd egen dagordning och ser varken alliansen eller de rödgröna som allierade.
Nu har också Sverigedemokraterna påmint om att de bara stödjer en moderatledd regering om de får förhandla om politikens innehåll. Och där går alltjämt gränsen för Anna Kinberg-Batra. Kan det ha varit så att hon väntade på detta besked från SD för att kunna visa sitt eget parti att idén om att regera med stöd av både övriga allianspartier och SD inte fungerar?
Men de moderater som inte vill förstå detta finns ju alltjämt kvar i partiet. Och under den tid som gått sedan Kinberg-Batras kursomläggning har SD blivit större än M i flera opinionsmätningar medan Centern, som avvisar SD-samarbete, gått starkt framåt.
Det som förenar Socialdemokraterna och Moderaterna i regeringsfrågan är en ihållande ovilja att förstå vad dagens politiska situation innebär – och kommer att innebära om den består också efter nästa val. Allianspartierna förblir sakligt sett ett bra regeringsalternativ, men möjligheten att bilda en sådan regering försvinner så fort man börjar räkna tänkbara procentandelar och mandat – om nu inte alliansen skulle få väsentligt ökat stöd 2018.
Socialdemokraterna tycks sitta fast i bilden av sig själva som ett parti med minst 40 procent av väljarna. Det som återstår för att bilda en majoritetsregering skulle vara att kunna dra nytta av de röster och mandat som tillfaller Centern, Liberalerna och Miljöpartiet och med Vänsterpartiet som självklart stöd från sidan. Alliansen skulle spräckas. Men sannolikheten för att röster och mandat 2018 skulle göra någon konstellation av denna typ möjlig ter sig inte stor och intresset från C och L att ensamma bilda regering med S är uppenbarligen högst begränsat.
Blocköverskridande lösningar kan sannolikt bli ofrånkomliga. Men de behöver inte alls se ut på det sätt som de ledande inom Moderaterna och Socialdemokraterna är vana att tänka sig. Den enda partiledare just nu som resonerar öppet om olika typer av blocköverskridande lösningar är Jan Björklund (L). När Stefan Löfven talar om samma sak är utgångspunkten alltjämt att S ska dominera. Men det är inte alls självklart.
En modell är att hela alliansen – eller bara M – bildar regering ihop med S. Andra modeller är en alliansregering med stöd av S eller en minoritetsregering av ett eller flera partier, som får söka stöd där det går beroende på frågornas karaktär. Den invanda kartbilden gäller inte längre.
Håkan Holmberg