Det är trångt i mitten i svensk politik. När finansminister Anders Borg (M) på fredagen ställde sig i riksdagens talarstol och höll ett brandtal för den svenska välfärdsstaten, då är det egentligen bara Jonas Sjöstedt (V) som kan opponera sig. Hans parti är nämligen det enda som motsätter sig att det ska finnas valfrihet, offentliga och privata alternativ, i skola, vård och omsorg.
Socialdemokraterna hade begärt debatten om riskkapitalbolag i välfärden. Bakgrunden är naturligtvis de misshållanden som uppdagades på det privata äldrevårdsbolaget Carema i höstas. Den dåvarande S-ledaren Håkan Juholt anklagades för att inte kunna ”göra politik” av skandalerna. Men att döma av gårdagsdebatten kommer det inte att gå bättre sedan han slutat. Bristen på egna alternativ i välfärdssektorn är skriande för S.
Den som fick det otacksamma uppdraget att läsa upp de allmänna synpunkterna om att vinst går bra så länge den inte går ut över kvaliteten (bara Sjöstedt emot) var skatteutskottets Jennie Nilsson. Hon stärkte knappast sina aktier för att ta över som ekonomisk talesperson efter Tommy Waidelich, som det spekulerats om. Men uppgiften var som sagt inte den lättaste.
Den privatiserings- och utförsäljningsiver som oppositionen försöker att associera regeringen med har verkligen funnits. Men den har i princip varit begränsad till Täby, Stockholms stad och Stockholm läns landsting och de mest uppmärksammade fallen, Tibblegymnasiet, förskolorna i Årsta och den första versionen av vårdvalet, ligger nu några år tillbaka i tiden.
Regeringen ägnar sig med stor frenesi åt att täta de sprickor som ännu finns i den privatdrivna delen av välfärdsbygget. Kvaliteten i privat omsorg är under utredning, liksom upphandlingsförfarandet. På fredagen lovade Anders Borg att sätta stopp för skatteplanering med hjälp av skatteparadis ”inom ett par månader”. Och på SvD Brännpunkt (3/2) skriver Olle Schmidt och Anna Starbrink (båda FP) om riskerna med att det offentliga välfärdsmonopolet kompletteras med enbart stora privata koncerner – om att den idérikedom som är en av utgångspunkterna för valfriheten då kan gå förlorad.
Om man ändå ska leta efter skillnader i fredagens debatt så fanns de inte där man kunde vänta sig. Eller så var det just som förväntat. Åtminstone så var Jennie Nilsson mycket tydlig med att aktieutdelning i välfärdsföretag är ”oacceptabelt”, medan Per Bolund (MP) anser att vinstutdelning kan tänkas men att den aldrig får gå före kvalitet.
Det senare påminde i mångt och mycket om regeringens linje, som den oro utbildningsminister Jan Björklund (FP) gett uttryck för när han ifrågasatt vinter i friskoleföretag.
Kanske blir man klokare på vad dessa två rödgröna partier tycker när den parlamentariska utredningen om vinster i friskoleföretag är klar. Under tiden får man nöja sig med Vänsterpartiets klara och tydliga ståndpunkt: inget vinstintresse över huvud taget får finnas i den gemensamt finansierade välfärden.