Var kommer barnen in?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Om Joel och Amanda och andra barn i Uppsalas ryckiga förskolekö har vi kunnat läsa i UNT de senaste månaderna. Kommunen ska enligt de egna reglerna erbjuda förskoleplats inom fyra månader från anmälan. Nyligen kunde vi läsa i UNT att den kö till barnomsorgen som nu betas av genom "förtätning" av barngrupper och "provisoriska lösningar", läs paviljonger eller småbarnspendling, riskerar att återuppstå nästa vår. 700 barn förväntas då behöva plats, men bara 230 paviljongplatser är beställda.
Paviljongerna är en nödvändig men knappast optimal lösning. De beräknas öka kommunens kostnader med 7 miljoner kronor i år — det är 30 000 per förskolebarn!
Minskade grupper var ett vallöfte 2002, men i dag överstiger barngruppernas storlek politikernas mål. Bristen på förskoleplatser gjorde att man före jul godkände en utökning av antalet barn i grupperna, trots dålig luft och trängsel.
Krav på viss mängd luft och utrymme per barn kan nu göra att det till och med försvinner platser till nästa vår, jämfört med i dag. I januari slog Uppsala kommuns miljökontor larm om risk för hälsofaror för personal och barn på grund av omfattande och allvarliga problem med fukt, luft, nedslitning m m. Förskolornas kunskap om den lagstadgade egenkontrollen visade sig bristfällig: på en förskola fanns 20 personer i ett rum med luft för tre.
Nyligen riktade Arbetsmiljöverket också hård kritik mot förskolor i Uppsala och Knivsta för att de inte mins-kar bullret som orsakar stress och ohälsa. Många anställda har även fått hörselnedsättningar.
Man har inga problem med att tro på den rödgröna majoriteten när den säger att Uppsala befinner sig i en "oerhört pressad situation" när det gäller barnomsorgen.
Men hur har det blivit så här rörigt? Exemplet Bälinge/Lövstalöt är måhända belysande. Där planeras stora bostadsområden, men på plankartan lyser förskolorna med sin frånvaro!
Redan till hösten är läget besvärligt i områdena. Tre—fyra-åringar kommer att få pendla till paviljonger i Svartbäcken. Full pott i provisorier, alltså.
Projektledaren på fastighetskontoret sade till UNT förra veckan att man nu ska titta efter mark. Under de närmaste tre åren får barnen dock räkna med provisoriska lösningar. Fast å andra sidan finns ingen mark att ställa paviljonger på heller. Tillbaka till ruta ett.
Barnomsorgshandläggaren är bedrövad och talar om katastrof. Förskolechefen tycker att förskolan kommer för sent in i planarbetet.
Men stadsbyggnadsdirektör Anders Erixon vänder på kuttingen och menar att förskolan borde ha förutsett problemet. Den "vaknar för sent" och borde vara lite mer "proaktiv" när den "ser ett behov", manar han.
Kan det alltså vara förskolas ansvar när stadsbyggnadskontoret planerar hela bostadsområden utan att det finns mark för en endaste liten provisorisk paviljong? Är inte skolor infrastruktur?