Var och en på sin kant
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det var ett väntat beslut. Riksbanken signalerade redan i december att en höjning var på gång. Som vanligt diskuteras om tidpunkten är rätt vald och hur mycket vi kan förvänta oss att räntan går upp de närmaste åren.
För upp kommer den att gå. Räntenivån har under lång tid varit rekordlåg. Det har märkts i svenska plånböcker. De flesta tänker omedelbart på de billiga bolånen, som driver upp fastighetspriserna och ger hushållen råd att belåna bostaden för att köpa något annat.
Men den låga räntan får också andra, mindre märkbara, konsekvenser. Låg ränta betyder också i allmänhet lågt värderad valuta. När kronan sjunker blir det dyrare att köpa importerade varor — allt från bensin till sportskor — och dyrare att resa utomlands. En sjunkande krona innebär i praktiken en lönesänkning för svenskarna, men den märks kanske inte så tydligt. Om kronan stiger igen när räntan nu går upp återstår att se. Kronkursen påverkas av fler faktorer än räntan.
Om urholkningen av de svenska lönerna talas det ofta tyst i debatten. Den brukar kretsa mera kring räntans effekt på jobben. Många verkar sätta likhetstecken mellan sänkt ränta och fler jobb. Förra våren
gick det knappt en dag utan att någon LO-företrädare krävde sänkt ränta. Den höga arbetslösheten skylldes på Riksbanken.
Inför gårdagens räntebeslut hördes också kritik mot räntehöjningen. Konjunkturinstitutets chef Ingemar Hansson delar Riksbankens bedömning att räntan måste höjas, men menar att höjningen kommer för tidigt. Ingen kan i förväg veta det rätta svaret, och en diskussion mellan olika ekonomiska bedömare är bara hälsosam.
Att statsminister Göran Persson har synpunkter på räntenivån är dock något helt annat. Riksbanken är och skall vara oberoende. Blotta misstanken om att den utsätts för politiska påtryckningar kan skada bankens trovärdighet och dess förmåga att klara sitt uppdrag — att hålla inflationen i schack. Att Göran Persson ifrågasätter räntehöjningen just när Riksbanken har fått en ny chef i Stefan Ingves är därför provocerande.
I själva verket är Riksbanken och regeringen överens om tillståndet i den svenska ekonomin. När den går som tåget behöver ekonomin kylas ned för att inte inflationen ska skjuta fart. Räntan är Riksbankens vapen för att åstadkomma detta.
Regeringen förfogar över ett annat instrument, nämligen finanspolitiken. När ekonomin går bra vore det naturliga för staten att hålla hårdare i pengarna. Men regeringen väljer att göra tvärtom. Eftersom stelheterna på arbetsmarknaden gör att jobben trots högkonjunkturen inte kommer — i alla fall inte tillräckligt fort — öser Göran Persson gardin- och snöskottarpengar över kommunerna.
Om Riksbanken skulle ha synpunkter på regeringens finanspolitik skulle betyget knappast bli högt. Bankcheferna vet dock bättre och håller sig på sin kant. Det borde Göran Persson också göra.