Vår tids största folkmord
Turkiet hör historiskt hemma i Europa och är en lika tänkbar EU-medlem som Kroatien, Rumänien eller Ukraina. Det avgörande kriteriet för EU-medlemskap är inte religion utan demokrati och marknadsekonomi. Turkiet är på god väg i båda dessa avseenden och har följdriktigt fått klartecken för framtida förhandlingar om medlemskap.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Många av dessa kretsar kring det folkmord på Turkiets armenier och andra kristna minoriteter som ägde rum under första världskriget. En internationell minnesdag hålls i dag, exakt 90 år efter den våg av arresteringar av armeniska intellektuella som inledde tragedin.
Ämnet har varit tabu under nästan hela den turkiska republikens historia — om man bortser från inlägg som syftar till att förringa eller ursäkta det som skedde. Dagens turkiska regering inser sannolikt att den måste närma sig historien på
ett nytt sätt. Ett tecken på det är den framställan som tillkommit på initiativ av ett av oppositionspartierna med krav på att det brittiska parlamentet tar tillbaka ett dokument där händelserna 1915—1916 beskrivs just som ett folkmord.
Genom att ställa detta krav hoppas, enligt diplomater i Ankara, det Republikanska folkpartiet, som tidigare styrt Turkiet under många decennier kunna förhindra att regeringen inleder den omprövning som bland annat EU-parlamentet krävt.
Den turkiska statens självbild har länge varit att Turkiet är en sekulär och turkisk nationalstat. Det är därför man vägrat att acceptera den stora kurdiska minoritetens krav på autonomi och på att få använda sitt eget språk. Men i ett Europa där respekt för minoriteter är en bärande princip är en sådan hållning otänkbar. Därför har också kurdernas situation börjat förbättras.
Den nya frontlinjen går vid folkmordet på armenierna. Det finns turkiska historiker som hävdar att den gängse internationella historieskrivningen inte kan bevisas och enbart är resultatet av en komplott från armeniska nationalister. Men andra turkiska intellektuella ger en annan bild — grundad på officiella dokument, rättegångsprotokoll, diplomatrapporter och mängder av vittnesmål.
Till skillnad från Förintelsen under andra världskriget ägde massmorden i Turkiet — eller rättare sagt det Osmanska riket — rum under full insyn. Tyska, österrikiska och amerikanska diplomater fanns på plats och rapporterade, liksom kyrkliga företrädare. Frågan fick stort utrymme i den samtida pressen och olika manifestationer till stöd för offren ordnades — bl a i Sverige där Hjalmar Branting i ett tal använde ordet folkmord.
Folkmord var, enligt den turkiske historikern Taner Akcam, även det ord som Kemal Atatürk själv använde inför det turkiska parlamentet 1921 — innan den nya republikens mytbildning hade hunnit etableras. Dokumentationen visar också att en del tjänstemän vägrade delta i massakrerna och att det fanns privatpersoner som gav hotade människor skydd.
Här finns något för dagens Turkiet att knyta an till. Men tabut måste brytas helt och hållet. Tragedin var inte en kortvarig episod — massakrer ägde rum redan 1894—96 och 1909, långt före första världskriget. Och även om det är sant att armeniska nationalister ville bryta sig ur det Osmanska riket så är det också sant att armenierna, genom sitt antal och sin geografiska utbredning, av turkiska nationalister sågs som ett hot mot deras egna ambitioner. Resultatet blev att armenierna som grupp förföljdes och dödades. Den gängse siffran på antalet offer ligger strax över en miljon, medan armenierna på 1870-talet var cirka två miljoner av hela rikets 40 miljoner invånare.
Läser man litteraturen om det som hände så hittar man åtskilliga paralleller till andra moderna folkmord. Ett exempel är språkbruket — omflyttning var den term som användes för att dölja att människor mördades. Ett annat exempel är anklagelserna mot offren för att själva ha orsakat katastrofen. Ett tredje exempel är sambandet med en djup nationell kris där frustrationen vänds mot väl synliga minoritetsgrupper. Ett fjärde exempel är att morden till stor del utfördes av specialrekryterad milis.
Dagens turkar har inget ansvar för folkmordet på armenierna. Men dagens Turkiet har ett obestridligt ansvar för att sanningen ska bli känd och offrens lidande erkännas.