Som en ögonblicksbild av läget är en sådan beskrivning fullt rimlig. Men det gäller att tänka efter. Att tala om "terroristerna" som om det vore fråga om en organisation med tydlig struktur och gemensam ledning är fel. Terrornätverket al-Qaida existerar, men är knappast någon stab för gemensam planering av terrordåd runt om i världen.
Terrorexperter jämför snarare al-Qaida med en konsultorganisation eller ett investmentbolag dit olika lokala terrorgrupper vid behov kan vända sig för att få hjälp eller pengar. I detta ligger också att al-Qaidas totalitära ideologi och spektakulära aktioner fått ett symbolvärde för grupper som från början haft mer begränsade målsättningar.
Konflikterna i Tjetjenien, Kashmir etc har på någ-ra år dragits in i den kamp som extrema islamister anser pågår mellan dem själva och en värld som styrs av otrogna och kättare. Den extrema islamismen i den palestinska rörelsen Hamas är däremot av äldre datum.
Att terroristerna kan tyckas ha initiativet betyder inte heller att de grupper som planerar och genomför massmord på oskyldiga civila har några konkreta mål som skulle kunna föras närmare sitt förverkligande genom attentaten.
Visserligen ställde t ex mördarna i Beslan olika krav på den ryska regeringen. Men kraven var sådana att det var uteslutet för Ryssland att under dessa omständigheter gå med på dem - och terroristernas agerande antyder att de själva mycket väl insåg detta. Vad de har uppnått är i själva verket att den tje-tjenska saken skadats allvarligt i de flesta ryssars ögon - trots att många haft sympati för det lidande som vanliga tjetjener utsatts för genom den ryska krigföringen.
Terrorism skadar genomgående den sak som terroristerna påstår sig stödja. Omvänt finns många exempel på motståndsrörelser som vunnit framgång utan terror - Solidaritet i Polen, de baltiska frihetsrörelserna, ANC i Sydafrika.
Man kan mot den bakgrunden förvåna sig över bristen på politisk logik i terroristgruppernas beteende. Men den som letar efter logik och rationell analys i grupper som dessa ser inte problemets kärna.
Den islamistiska terror som vuxit fram de senaste åren är ideologisk. Den syftar inte till att uppnå konkreta mål som skulle kunna vara realistiska om man bara kom till tals med motparten. Snarare är det fråga om en demonstration mot världens allmänna tillstånd - i detta fall att stora delar av världen styrs av "otrogna" och att olika former av "syndigt" beteende accepteras också i länder där islam är officiell religion. "Det onda" är identiskt med västvärlden, med kristna, judar, hinduer och anhängare av andra islamiska uppfattningar än den egna - samtidigt som man avvisar islams egna traditioner av tolerans och öppenhet (i den mån man alls känner till dem). Graden av ideologiskt nit demonstreras, i synnerhet efter den 11 september, genom beredvilligheten att begå massmord på fullständigt oskyldiga män, kvinnor och barn.
Islamismen har inte mer att göra med islam än vad Ku Klux Klans brinnande kors har att göra med kristendomen. Men just nu är det islamismen som inspirerar de flesta terrorhandlingar och en rad intellektuella i den islamiska världen har de senaste dagarna gett uttryck för sin intensiva avsky mot hur deras religions namn missbrukas bland annat av barnamördarna i Beslan.
Alla de konflikter som i dag fått inslag av islamistisk terrorism - Mellanöstern, Kashmir, Tjetjenien - måste bli föremål för seriösa samtal i syfte att finna kompromisslösningar som båda sidor kan leva med. Men den som låter sig rekryteras som självmordsbombare gör det knappast för att visa sin vilja till sansade kompromisser.
Att förhandla med islamistiska terrorgrupper kan vara nödvändigt i ett akut läge, för att vinna tid och försöka rädda så många som möjligt ur en gisslan. Men att ge efter uppmuntrar bara till nya terrorhandlingar och ny utpressning. Man kan sällan övertyga fanatiker med argument, men man kan försöka bryta upp de mönster och miljöer som kan göra människor till fanatiker och minska terroristgruppernas rekryteringsbas.
Den som attackeras av terorister har rätt att försvara sig och skyldighet att agera för att skydda andra. Men det behövs också en politisk strategi. Att bara slå tillbaka räcker inte.