Makten att utnämna chefer för statliga myndigheter är regeringens och under de tio år som den socialdemokratiska regeringen suttit vid makten har kritiken från framför allt de borgerliga partierna men också samarbetspartierna varit hård. Alltför många socialdemokrater har fått de statliga toppjobben, har det hetat. Det är bara partiboken som gäller!
Men kritiken kunde också ha omfattat den jämmerliga kvinnorepresentationen på chefsposterna. Bara var tredje utnämnd statlig chef är kvinna.
Jämställdhetsminister Mona Sahlin förefaller visserligen något generad över finansdepartementets sammanställning men tar ändå förvånansvärt lätt på skillnaderna. Det är inget misslyckande, säger hon men medger att "vi har en bit kvar".
Utnämningsmakten är en kär uppgift för regeringen och det socialdemokratiska partiet och så kär att man ogärna släpper den ifrån sig även om många försökt att få det dithän. Men behovet att placera partikamrater (oftast) och högt betrodda företrädare för de övriga partierna (mera sällan) har varit så stort under den senaste tioårsperioden att regeringen och Göran Persson inte godvilligt tänker släppa chefsutnämningarna ifrån sig.
Detta gör att rekryteringsbasen för statliga topptjänstemän blir mindre än nödvändigt. Och eftersom det inte alltid är förtjänst och skicklighet som styr utnämningarna är det inte heller alltid den bäst lämpade som blir utsedd.
Rekryteringsbasen är och har i själva verket varit ännu mindre eftersom kvinnor mera sällan kommer i fråga för toppjobben. Eller med andra ord: den socialdemokratiska regeringen utnämner helst en socialdemokratisk man till topptjänsteman.
Det här borde vara pinsamt för den regering som i varje fall i sin politiska retorik försöker hävda att den är världens mest jämställda. För det som sker och har skett är att regeringen inte bara diskriminerar förtjänta icke-socialdemokrater till topposterna utan också kvinnorna. Det betyder att Sverige har en kår av förvaltningschefer som inte nödvändigtvis är så skicklig som den skulle kunna vara om regeringen hade utsett de bästa.
Dock ska medges att regeringen inte kommenterat sina utnämningar med några förskönande omskrivningar om att "det inte fanns någon lämplig icke-socialdemokrat eller någon lämplig kvinna". Det är den nakna makten som hittills talat.
Efter kartläggningen från finansdepartementet ska man inte hålla för otroligt att regeringen kommer att förbättra sin utnämningspolicy så att fler kvinnor utses. Samarbetspartierna klagar och till och med inom socialdemokratin reses kritik mot att så få kvinnor utses. Man får också förmoda att lönesättningspolitiken kommer att omprövas, den som hittills varit sådan att de manliga cheferna får högre lön än kvinnorna.
När Lars Nylén efterträdde Lena Häll Eriksson som generaldirektör för kriminalvårdsstyrelsen fick han en lön som ligger 7 000 kronor över företrädarens. Av de tio chefer som toppar löneligan av statliga generaldirektörer och motsvarande är ingen kvinna.
Så blev det med socialdemokraternas fältrop "varannan damernas".