Efter Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, som avslutades i tisdags, står säkerhetsfrågor i fokus för den politiska debatten. Det är välkommet. I årets första partiledardebatt i riksdagen fortsatte diskussionen, även om det mesta kändes igen från Sälen.
Alliansen vill i olika hög grad öka försvarsanslagen, vilket statsministern avfärdar som ”anslagsbingo”. Oppositionen är kritisk till rikspolischefen medan regeringen har fortsatt fullt förtroende för polisledningen. En nyhet i gårdagens debatt dock att regeringen vill fyrdubbla minimistraffet för att bära handgranater.
Det märkligaste inlägget i genren säkerhetspolitik stod V-ledaren Jonas Sjöstedt för i ett replikskifte med Anna Kinberg Batra (M). Efter Donald Trumps valseger är det, menar Sjöstedt, oansvarigt att vilja gå med i Nato nu när Trump kommer att bli organisationens ”mäktigaste man”.
Att detta argument kommer från Vänsterpartiet är kanske inte så konstigt. Men faktum är att precis samma argument har använts av regeringen. Den regering som har stärkt det bilaterala samarbetet med USA motiverar alltså sitt nej till Nato med att det skulle öka Sveriges beroende av USA. Sanningen är förstås att Sveriges handlingsfrihet, oberoende av vem som är president i USA, skulle öka i Nato.
Förutom säkerhetspolitik ägnades även lite debattid till partiledarnas respektive favoritfråga. Jan Björklund pratade skola, Gustav Fridolin klimat. Men det fanns ett ord som nästan oavsett ämne återkom hos alla, nämligen ”oro”. Med bekymrade miner försäkrade partiledarna gång på gång att de tar ”folks oro på allvar”.
Jimmie Åkessons bild av omvärldsläget var inte oväntat mest anmärkningsvärd. Mitt i allt elände menar SD-ledaren att det finns ljuspunkter: I både Europa och Nordamerika har vi under fjolåret sett hur ”folk ur verkligheten” reser sig mot det ”vänsterliberala etablissemang som på olika sätt förstört vårt samhälle”.
I denna passage blottas problemen med att göra ”folks oro” till ett centralt tema för den politiska debatten. Både britternas folkomröstning om EU och det amerikanska presidentvalet hölls efter valkampanjer präglade av personangrepp, faktaresistens och populism. Sakfrågorna fick stå tillbaka för känslorna. Förutom Jimmie Åkesson bör ingen svensk partiledare önska sig att något liknande händer i Sverige. Känslopopulismen är inte bara skadlig för den allmänna tonen i det offentliga samtalet. Väljarna lämnas dessutom ovetande om vad politikerna vill göra i sak, vilket gör det svårt att utkräva ansvar i nästkommande val.
Det saknas inte samhällsproblem. Men politikernas svar måste vara att ta just problemen på allvar och presentera konkreta lösningsförslag. Inte att tävla om vem som bryr sig mest om en opreciserad oro.
Sebastian Sundel
vik ledarskribent