När resultatet av den första ansökningsrunda damp ner i brevlådorna hos förväntansfulla framtida studenter fick många av dem som sökt sig till ett vårdprogram tråkiga besked. Den hårda konkurrensen om läkarplatser är varken förvånande eller ny. Platserna är få och efter avlagd examen kan studenterna se fram emot ett välavlönat yrke med hög status. Det stora intresset för landets sjuksköterskeutbildningar är däremot mer uppseendeväckande.
För att komma in på sjuksköterskeprogrammet vid Uppsala universitet krävs ett betygssnitt någonstans mellan väl godkänt och mycket väl godkänt. Det är fullt jämförbart med vad som krävs av blivande ekonomer och jurister. Situationen är i stort sett densamma på alla högskolor där utbildningen ges. I vissa fall är det så många som sex sökande till varje ledig plats.
Det är svårt att sia om varför intresset för vårdyrken numera är så stort. Kanske är det bara en modenyck, på samma sätt som när amerikanska advokatserier under 80-talet ökade intresset för juristutbildningen. Men det kan också vara så att vårdsektorn numera utgör ett intressant alternativ för många, trots den mörka bild av arbetssituationen som ofta ges.
De sökande vet att det redan i dag råder arbetskraftsbrist inom vårdsektorn. Ingenting tyder på att utvecklingen kommer att vändas inom den närmaste framtiden. Med en allt äldre befolkning och stora pensionsavgångar kommer landsting och kommuner tvärtom behöva anställa fler. Studenter är rationella och vet att den ökade konkurrensen mellan arbetsgivare kommer att ge fler och bättre arbetstillfällen än i dag.
Dagens tillvägagångssätt att centralt besluta om olika utbildningars studieplatser är också det en bidragande orsak till det höga betygsgränserna. Det är nämligen inte bara antalet sökande som påverkar betygsgränserna, utan även antalet platser.
De statligt bestämda målen befinner sig i aldrig i fas med studenternas intressen, vilket leder till dagens situation där söktrycket är stenhårt till vissa utbildningar samtidigt som andra knappt fyller sina platser. Teknikutbildningarna har till exempel dubbelt så många platser som de olika vårdprogrammen, trots att intresset för de senare är långt mycket större.
Det lättaste och bekvämaste sättet att kortsiktigt komma till rätta med problemet vore att öka antalet platser på landets vårdutbildningar. Det löser emellertid inte det stora systemfel som ligger till grund för den ständiga skillnaden mellan regeringens utbildningsmål och verkligheten. Sannolikt kommer aldrig alla att kunna läsa just det de vill. Om däremot universitet och högskolor gavs större frihet att anpassa utbildningsutbudet efter antalet sökande, skulle dagens situation mycket väl kunna undvikas.