Utgången av år 2010 skuggas av terrorhot – ett misslyckat och ett avvärjt – i vår närhet. Inget av dessa innebär att säkerhetsläget på något dramatiskt sätt förändrats, vare sig i Sverige eller i Danmark. Våldsinriktad politisk extremism är inte något nytt och existerar i många former – den som motiveras med hemlagade hänvisningar till islam är bara en mindre del och drabbar i huvudsak muslimer långt bort från Europa. Men i en värld där kommunikationer av alla slag är mycket enklare än förr är alla länder sårbara.
Terrorhot är ett inslag i vår verklighet som vi tills vidare måste leva med. Det klokaste vi kan göra är att bygga vidare på det öppna samhälle vi har och komma ihåg på vilka värden och principer det vilar.
Vid ett årsskifte finns det ändå skäl att reflektera över det uppenbara – de demokratiska principer som vi lätt tar för givna delas inte av alla. Fyra exempel, alla just från december, är valen i Vitryssland, Egypten och Elfenbenskusten och hur Venezuelas president Hugo Chavez gett sig själv rätt att styra genom dekret sedan hans kontroll över parlamentet försvagats. Vilken despot eller demagog som helst kan utlysa val eller låta dem ske om författningen så kräver – det som utmärker demokratiska ledare är att de accepterar att de själva kan förlora.
Hösten 2010 förmörkas också av Kinas exempellösa reaktion på den norska Nobelkommitténs beslut att ge årets fredspris till Liu Xiaobo. Hotelser mot länder vilkas representanter deltog i prisceremonin, blockerade nätsidor och en hejdlös förtalskampanj med de statskontrollerade mediernas hjälp har präglat de senaste månaderna. Ingen regim som känner sig trygg reagerar på det sätt som den kinesiska gjort under hösten. Och det grova valfusket i Vitryssland och Egypten, liksom presidentens vägran att erkänna valresultatet i Elfenbenskusten demonstrerar samma rädsla.
Det är lätt, kanske alltför lätt, att säga att sådana system i längden inte kan bestå. Motstånd uppstår alltid, men för att en odemokratisk regim ska falla och ersättas av fungerande demokrati krävs också en mognad från oppositionens sida, en genomtänkt strategi för att se till att en politisk scenförändring innebär något annat än bara ett byte av förtryckare. Och omvärlden måste förstå att se igenom den retorik om stabilitet, samförstånd eller ”harmoni” som odemokratiska regimer gärna använder för att motivera sitt eget maktinnehav. Försyndelserna på den punkten var knappast färre under 2010 än under tidigare år.
Men om utvecklingen inte av sig själv går i rätt riktning så finns ändå exempel att glädjas åt. Den allt mer auktoritära utvecklingen i Venezuela kan ställas mot förändringarna i Brasilien, en av världens framväxande nya stormakter. Där har den reforminriktade presidenten Lula da Silva i år, efter oklanderliga och fria val och med full respekt för rättssäkerhet och medborgerliga fri- och rättigheter ersatts av Dilma Rouseff.
Klyftorna i landet har minskat och ekonomin har stärkts – ett tydligt besked att demokrati och utveckling inte bara låter sig förenas utan ofta också förutsätter varandra.
Det är också uppenbart att kombinationen av demokrati och fri ekonomi har en oförminskad dragningskraft, inte bara på vart människor väljer att fly eller flytta.
Under 2010 har EU-samarbetet befunnit sig i kris och nödlösningar för att staga upp ekonomin i Grekland och Irland har blivit nödvändiga. Fler länder kan följa.
Ändå har Serbien, där Slobodan Milosevics skugga alltjämt vilar tung över politiken, under 2010 gjort stora ansträngningar för att kvalificera sig för framtida medlemskap. Och i Turkiet har regeringen kunnat driva igenom förändringar som till sist kan göra landet bättre skickat att ansluta sig till unionen.
EU:s dragningskraft är stor, men EU:s ledande politiker tycks inte alltid inse vilken potential som finns i de principer som samarbetet vilar på. Kortsiktiga egenintressen tillåts alltför ofta ta över.
Italien dras alltjämt med Berlusconi. Ungern, som vid årsskiftet tar över som ordförandeland, har en regering som inte tycks förstå värdet av pressfrihet. I flera länder är demokratiska politiker beredda att göra eftergifter till extremhögern.
När världen ter sig mer osäker än tidigare blir värderingarna viktigare.