Alliansen har nu styrt Uppsala läns landsting i fyra år. Mandatperioden har präglats av goda ambitioner vad gäller valfrihet och tillgänglighet i vården, samt kostnadskontroll. Men det har inte varit problemfritt för de två vårdcentralerna i privat regi, den privatdrivna mammografin och sjukvårdsupplysningen. Dessutom dras Akademiska sjukhuset med fortsatta underskott.
Nu vill man ändå ta nästa steg. Ekonomin är starkare och man utlovar en utbyggd akutsjukvård med inbyggd garanti, skärpning av vårdgarantin samt att valfriheten kan komma att omfatta även specialistsjukvård.
Det rödgröna alternativet är klassisk vänsterpolitik i så motto att mer resurser ska lösa allt. Fler läkare i akutsjukvård, stopp för personalnedskärningar, inga avgifter alls för barnsjukvård, hälsoundersökningar för alla över 75 år och team med läkare och sjuksköterskor som gör hembesök. Finansieringen ska ske utan skattehöjning, enligt S. Enligt V kan skattehöjning inte uteslutas.
Allt var bättre förr. Så kan man sammanfatta oppositionens syn på läget. Offentligt finansierad vård i privat regi kallar man för ”privatisering”. Man tar spjärn mot hur Stockholmslandstinget hanterade vårdvalet i början av mandatperioden (mycket bristfälligt) och bedriver skrämselpropaganda om ”gräddfiler i vården” och att ”tjockleken på plånboken” är avgörande. Trots att vården som tidigare betalas med skattemedel.
Visst låter det bra att de rödgröna i sin valplattform talar om att utveckla och förbättra vården på samtliga områden. Men löftena tappar i trovärdighet när man samtidigt vill avveckla allt det nya.
Det är ju trots allt så att en hel del av den utveckling som skett i form av bättre tillgänglighet och kvalitet, kunnat ske just genom blandningen av driftsformer och de nya intrycken utifrån. Till exempel betraktas numera vårdcentralerna som separata enheter, med specifika mål och krav på sig. Skillnaden mot det tungrodda skeppet ”primärvården” före 2006 är uppenbar.
Vårdvalet är inte perfekt. Det är en genomgripande reform som tar tid att sätta sig. Det som gör att Alliansen ändå förtjänar fyra år till vid makten i landstinget är dels den ekonomiska trovärdigheten, dels ambitionen att låta patienten gå före systemet.
Patienten väljer och vårdgivaren inrättar sig med den kvalitet och de öppettider som efterfrågas.
Det går inte att komma ifrån att oppositionen i mycket högre grad vill värna den stora landstingsorganisationen. Det höga tonläget i vårddebatten kan också bero på rädsla för att patienterna nu håller på att vänja sig vid olika vårdgivare och bättre service, precis som man gjort på andra områden i samhället. Och då finns det ingen väg tillbaka.