Våren och pengarna
LEDARE Det känns att våren är på väg. Det innebär förutom vårblommor och fågelsång att också regeringens vårbudget så småningom ska presenteras. Den här gången ska det bara bli riktlinjer och en bedömning av den kommunala ekonomin. Det betyder i sin tur att förhandlingarna mellan regeringen och stödpartierna lär bli rätt stillsamma. Problemen spars till hösten.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Också målet för arbetslösheten — fyra procent — verkar orealistiskt i ett läge då den öppna arbetslösheten har hållit sig över fem procent under rätt lång tid. Men kanske har vänsterpartiet några fiffiga lösningar som gör att arbetslösheten kan döljas, åtminstone tillfälligt.
På önskelistan finns mera pengar till vård och omsorg, åtgärder för fler jobb och att staten ska undvika att specialdestinera bidrag till kommunerna. Där finns också en riktigt bra tanke, nämligen att kravet på att
kommunerna ska balansera budgeten måste diskuteras. Det är faktiskt orimligt att kommunerna måste rätta munnen efter matsäcken varje år, oavsett hur mycket skatteinkomsterna varierar. Ett krav på balans under en klart definierad period på kanske fem år vore mycket bättre. Mest alarmerande är beskrivningen av målet för statens budgetpolitik: Utgifter och inkomster ska hållas inom "ramar som underlättar en aktiv konjunkturpolitik för arbete åt alla och sunda offentliga finanser i ett längre tidsperspektiv".
Utgifter och inkomster ska alltså inte balansera varandra utan i stället underlätta en aktiv konjunkturpolitik. Eftersom vänsterpartiet alltid anser att arbetslösheten är för hög kan man utgå från att innebörden är rejäla underskott i statens budget. De sunda finanserna ska ses i ett "längre tidsperspektiv". Det brukar vara så. Den tidpunkten kommer aldrig när balansen ska uppnås. Den kommer alltid att förskjutas framåt till en töcknig framtid.
Också regeringen brukar ibland förfalla till samma lurendrejeri. Det har hittills inte gått att få finansministern att precisera exakt när den konjunkturcykel tar slut då det genomsnittliga tvåprocentiga överskottet ska vara klart. Nu ökar budgetunderskottet och statsskulden stiger.
Det finns skäl att oroa sig. Hur var det nu? Den som är satt i skuld är inte fri, brukade Göran Persson en gång i tiden framhålla.