Varför är bonus så känsligt?

Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX

Uppsala2011-04-11 00:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

Bonusar, eller rörliga ersättningar till företagsledningar, är det värsta man kan tänka sig i Sverige, oavsett partifärg. Tätt därefter kommer så kallade fallskärmar, avgångsvederlag, och generösa pensionsavtal. Regeringen anklagas nu av oppositionen för att inte ha kontroll över Vattenfall, som indirekt delar ut skattebetalarnas pengar till ett antal direktörer i Tyskland. De senaste två åren visar med all önskvärd tydlighet att så är fallet. Först när det gått upp för ägaren vad som har försigått har man agerat, och bytt ut både vd och ordförande. Då är skadan redan skedd.

Det har blivit allt svårare att vara en aktiv ägare i globala storföretag, och svårare kommer det att bli. Regeringen har ändå vidtagit mått och steg för att öka kontrollen. Dels vill man minska det statliga ägandet (som dock en riksdagsmajoritet nu satt stopp för), dels ska de företag som ändå blir kvar sortera under samma departement. Finansmarknadsminister Peter Norman (M) har tagit ett grepp om verksamheten och vill också samla företagen i ett holdingbolag, vilket skulle kunna förbättra kontinuiteten och kontrollen avsevärt.

Finansminister Anders Borg (M) har sedan finanskrisen blivit en internationellt känd motståndare till bonusprogram. Och Peter Norman har anammat samma linje. Så snart ett nytt förmånligt anställningsavtal kommer på tal svarar de med en mun: ”Oacceptabelt!”.

När det gäller bankerna är det lätt att se att bonusprogram kan leda fel. Bankernas ledning uppmuntras då att ta risker samtidigt som den verkliga risken ligger hos skattebetalarna, som tvingas ställa upp om banken riskerar att gå omkull.

För övriga företag är bonusmotståndet mer svårbegripligt. Lön efter prestation är något som generellt borde gynna företaget framför den anställde. Ersättning utgår ju inte om resultatet är dåligt, och om vinsten är god tillfaller bara en mycket liten del företagsledningen. En win-win-situation, kan tyckas.

Men svenska staten väljer att undvika bonus till varje pris. Till exempel fick Teliasoneras ledning 30 procent högre lön i fjol, i utbyte mot slopad bonus. Huvudägaren Sverige fick igenom beslutet till den finska statens förtret.

Agerandet är logiskt av en ägare som hela tiden ligger i bakvattnet och överraskas när avtalen faller ut, och som dessutom måste betala ett politiskt pris för det. Näringsminister Maud Olofsson (C) associeras just nu med de frikostiga avtalen i Vattenfallkoncernen, som hon ska ha ”känt till”. De enda alternativ som finns är oansvarig (visste inget) eller slösaktig (visste allt) och det är förstås inte tilltalande för en politiker.

Men det måste gå att göra bra bonusavtal. Det dåliga ryktet i Sverige kan förklaras med en mängd dåliga konstruktioner, att bonus antingen betalas ut av fel anledning eller i fel tid. De 10 000 som varslades på Volvo 2009, när företaget gjorde en förlust på 15 miljarder kronor, upprördes med rätta när vd Leif Johansson samtidigt kvitterade ut en miljonbonus.

Forskningen om rörliga ersättningar är inte entydig, men Institutet för näringslivsforskning visade i en studie (2009) att bonus till vd skapade en mer lojal företagsledning samt högre vinst och börsvärde. Och en värdeökning av företaget ligger alltid i ägarens intresse.

Ett bonusavtal måste vara transparent och ha tydliga mål för dem det omfattar. Alla anställda, och även en minister, ska kunna förstå precis vart det syftar och vad utfallet kan bli. Någon form av tak behövs också så att inte utfallet blir orimligt på ett sätt som inte kunnat förutses, som i fallet ABB och Percy Barnevik.

En förklaring till otydligheten i dag kan vara rädslan att över huvud taget tala om höga ersättningar i Sverige. Men förståelsen kan kanske öka om nyckelpersoner i globala storföretag, som skapar värden som kommer alla till del, får en på förhand tydligt utmätt andel av mervärdet. Och blir utan om det går sämre för företaget.

Det går också att skänka en tanke till hedgefondchefen David Tepper i USA. Enligt ekonomisajten E 24 uppgick hans sammanlagda lön, arvode och bonus till 25,7 miljarder kronor, cirka 1 000 gånger mer än den högst avlönade svenske direktören.

Läs mer om