Varför är det fel med valfrihet?
Ett av de svåraste problemen för den borgerliga alliansen att ta itu med är ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna. Moderaterna vill sänka mer än de andra partierna. Folkpartiet vill inte sänka alls. Problemet är förstås att det är fråga om sänkningar som ska betala en del av alliansens förslag till ökade statliga utgifter.
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Dessutom vill Johnny Munkhammar att var och en skall få placera sina försäkrings-pengar fritt antingen till försäkringskassan eller till ett privat företag som Trygg-Hansa eller Skandia.
"Vill politikerna tillåta oss att välja, ska vi få styra våra egna liv efter eget huvud?" skriver han och anser tydligen att svaret är självklart. Han tycker att det är obegripligt att de politiska partierna diskuterar en enda gemensam procentuell nivå för alla.
Johnny Munkhammar är ung och rask och har en hög lön. Han skulle troligen bestämma sig för en låg nivå om han nu fick välja själv.
Men tänk om han nu råkade illa ut, till exempel en trafikolycka? Han skulle få leva på någon liten peng från försäkringskassan och sina besparingar. Hur länge skulle det gå om han nu låt oss säga hade 50 år kvar av sitt liv?
Eller en ung och glad arbetare med 15 000 i månaden som tror på ett evigt och friskt liv. Han bestämmer en låg nivå eftersom han tror att just han kommer att klara sig. Han behöver pengarna nu och inte sedan eftersom han just ska få barn och vill köpa hus. Vad ska han med en hög sjukersättning till? Men tyvärr drabbas han av en obotlig sjukdom och kan inte komma tillbaka till sitt jobb. Då är det för sent att höja premien och därmed ersättningen. Vad ska han leva av?
Hela poängen med en socialförsäkring är att alla är med, både högavlönade och lågavlönade, både de som drabbas hårt och de som aldrig råkar illa ut. Ju fler som är med i systemet desto mindre blir avgiften för var och en. Högavlönade betalar mer än lågavlönade och därmed finns också pengar till dem som har betalat för lite till systemet, exempelvis för att de jobbat deltid under lång tid.
Vad skulle hända med den som betalat så låg premie att han inte skulle klara sig om olyckan är framme och saknar besparingar? Socialtjänsten skulle väl få ingripa, säger man. Men varför ska den som med full insikt om riskerna i alla fall avstått från att betala ändå få hjälp? Det strider mot den enklaste rättvisa.
Det betyder inte att ersättningen absolut måste vara just 80 procent plus eventuella tillägg. Man kan tänka sig flera alternativ, t ex en nedtrappning efter en viss tid eller 75 procent eller något annat.
Men socialförsäkringarna måste i någon betydelse alltid vara solidariska. Alla måste garanteras en miniminivå oavsett hur lite de har betalat in. Det förutsätter att alla också betalar premier i förhållande till sin inkomst. Sedan kan man diskutera om det verkligen är rätt att höginkomsttagare får betala utan att få motsvarande ersättning. Ett tak för både premier och ersättning är rimligt.
Men nyckelfrågan i Johnny Munkhammars artikel är: Varför ska politikerna bestämma över privatekonomin? Ja, varför? Med det argumentet borde alla skatter avskaffas helt och var och en få klara sig själv utan skola, sjukvård, åldringsvård, poliser, domstolar, försvar etc.
I Sverige bestämmer politikerna över ungefär 40 procent av bruttonationalprodukten, BNP. Det är en mycket hög siffra internationellt sett och den borde nog vara lägre. Men ett samhälle där politikerna inte bestämmer över en viss del av privatekonomin finns inte.
I vårt land accepterar vi inte att folk lämnas på gatan av brist på pengar. Då måste också försäkringssystemen vara anpassade därefter.
Gunvor Hildén | Fristående kolumnist