Varför är integration så svårt i Sverige?
De har kallats båtflyktingarna, de ester och estlandssvenskar som flydde till Sverige över Östersjön i bräckliga fiskebåtar hösten 1944. Dessa tiotusentals ester var Sveriges första erfarenhet av en större flyktingvåg i modern tid.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Men skenet bedrar. Graden av integration skiljer sig åt. När jag i ett forskningsprojekt för några år sedan jämförde estniska flyktingar som levt länge i exil i Kanada och Sverige, de förstagenerationsinvandrare som kom efter 1944, med avseende på deras politiska delaktighet framträdde överraskande stora skillnader. Kanada-esterna är helt enkelt mer politiskt integrerade i det kanadensiska samhället än Sverige-esterna i det svenska. Kanada-esterna är inte bara mer optimistiska och upplever att de har större kontroll över sin egen tillvaro. De anser också att allmänna val spelar större roll för att påverka samhällets utveckling och deras tro på sina egna möjligheter att påverka politiskt är högre än Sverige-esternas. Dessutom hyser de sammantaget ett större förtroende för offentliga och samhälleligt väsentliga institutioner som riksdag, regering och myndigheter. Kort sagt: deras medborgarskap är förverkligat på ett bättre sätt.
Resultaten förbryllade mig. Varför är det egalitära, omhändertagande och icke-korrupta Sverige samtidigt ett samhälle där många uppfattar sina politiska möjligheter som små, de politiska valen som mindre betydelsefulla och de offentliga institutionerna som inte är så legitima? Vad som tonar fram i Sverige är nämligen bilden av en grupp förstagenerationsinvandrare med en tydlig distans till det svenska samhället, inte minst till staten. Frågan är varför, och det är en fråga som långtifrån berör bara ester. Istället öppnar den för reflektioner kring vilka förutsättningar som påverkar känslan av medborgarskap i positiv eller negativ riktning.
Vilken roll spelar till exempel valsystemet? Sverige har som bekant proportionella val, medan flertalet anglosaxiska länder inklusive Kanada har majoritetsvalsystem med enmansvalkretsar. Det proportionella valsystemet uppfattar många som mer rättvist, röster blir inte bortkastade på samma sätt som i majoritetsvalsystemet. Ett majoritetssystem förmår å andra sidan generera starka majoriteter och regeringar. Men det finns en annan viktig skillnad. Enmansvalkretsar leder till att väljarna vet vem de röstar fram, det finns en faktisk person (eller två) att ta ställning till. I de proportionella valen är anonymiteten större, partiernas roll starkare och många vet följaktligen knappt vilka personer som representerar dem.
Kan dessa skillnader i valsystem spela roll för graden av politisk integration? Jag tror det, såtillvida att det starkt personliga inslaget i majoritetsvalsystemet leder till mer direkta kontakter mellan kandidater och väljare som i sin tur bidrar till, i bästa fall, ökade kunskaper, tätare information och tydligare ansvarsutkrävande.
I ännu högre utsträckning undrar jag emellertid vilken betydelse den svenska utnämnings- och anställningspolitiken till offentliga tjänster har. Det råder ingen tvekan om att kontakter, "känningar", tjänster och gentjänster idag spelar en avgörande roll för tillträde till statliga tjänster. Mellan skål och vägg vet alla vad som gäller. Även för att nå inflytande och positioner inom politiska partier spelar personliga band och nätverk betydande roll.
När kontakter och personliga lojaliteter väger tungt i de offentliga institutionerna riskerar emellertid dessa att förlora i legitimitet hos de många som befinner sig utanför nätverken och vars förmåga att hävda sig främst ligger i det humankapital som devalveras i processen: inte minst immigranterna.
Utvecklingen får mig att tänka på ett franskt talesätt: "plus ca change, plus c'est la meme chose" (ju mer saker förändras desto mer förblir de desamma). Det svenska klassamhället naggades i kanterna av den svenska välfärdspolitiken. Men hierarkierna och utestängningen kvarstår ändå. Skillnaden är bara att idag är det utländsk bakgrund som gör att dörrarna stängs. Sverige är fortfarande mitt i det egalitära ett slutet elitsamhälle. Visserligen förändrat, men i grunden detsamma.