Varför är regeringen så impopulär?
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Men det är inte hela förklaringen. I rasande fart har regeringen lagt fram en rad förslag som man talade om i valrörelsen. Men vad man inte talade så mycket om just då var hur de skulle finansieras. Ett exempel är fastighetsskatten. Den skulle avskaffas, det var mycket populärt. Och så kommer då förslaget och det visar sig att det var höjd reavinstskatt som skulle betala kalaset. Kritiken är bedövande. I stort sett alla, oavsett hemvist på höger- eller vänsterkanten, är emot förslaget. Men regeringen tycks hålla fast vid både summan 4 500 kronor för alla och den höjda reaskatten, trots att en rad intressanta alternativ presenterats.
Fastighetsskatten är bara ett av de förslag från regeringen som stimulerat socialdemokratiska kritiken att alliansen gynnar de rika på de fattigas bekostnad. Det hjälper uppenbarligen inte att regeringen nu tydligen tänker föreslå en skattesänkning för låg- och mellaninkomsttagare. Skattesänkningarna märks inte så mycket i jämförelse till exempel med höjd avgift till a-kassan och nya regler för sjukersättningen och fastighetsskatten. Ett annat exempel är förslaget att avveckla förmögenhetsskatten. Beslutet var nödvändigt, men regeringen har inte på ett trovärdigt sätt försvarat sitt förslag.
Detsamma gäller en rad andra utspel från regeringen. En minister skriver en artikel i Dagens Nyheter och får beröm och kritik. Men något svar från ministern kommer inte. Ministrar ställer inte upp i debatter eller intervjuer. De gör sina utspel och sedan är det tyst.
Och så vore det väl rimligt att alla ministrar försvarar regeringens politik. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin fick stå väldigt ensam i stormen kring a-kassan. Kanske hans förslag hade mått väl av att bearbetas, men fler än han, inte minst statsministern, borde ha stått upp för vad som ändå var en gemensam politik. Och när får vi se statsministern engagera sig i inrikespolitiken?
Däremot är kritiken mot de olika allianspartiernas utspel orättvis. Regeringen består av flera partier och de måste få föra fram sin egen politik i den mån den inte strider mot regeringens. Man kan lyfta frågor som Maud Olofsson om arbetsrätten eller Cecilia Malmström om euron eller Anders Borg om försvaret utan att det är fråga om "splittring" i regeringen.
Har alla verkligen redan glömt hur debatten gick inom den socialdemokratiska regeringen om euron, trots att det var en enpartiregering, eller hur dåvarande skolministern Ibrahim Baylan förödmjukades av den socialdemokratiska partikongressen? Eller hur osams regeringen var med sina stödpartier i alla möjliga frågor. Eller hur miljöpartiet utnyttjade sin nyckelställning för att pressa fram regeringsförslag som socialdemokraterna var helt emot.
Men när allt detta är sagt återstår ändå en känsla av att alliansregeringen i viss utsträckning skapar sina egna problem. Det verkar som om man inte riktigt hade lärt sig själva konsten att regera. Tre ministrar har tidigare suttit i regeringen: Carl Bildt tycks mest ägna sig åt sina egna solonummer. Men Mats Odell och Beatrice Ask visar båda att man har nytta av att ha suttit i regeringen förut. Flera av de övriga ger ofta intryck av en osäkerhet som möjligen ligger bakom deras ovilja att öppet försvara regeringens politik.
Också ministrarnas närmaste medarbetare saknar i många fall erfarenhet av regeringskansliet. Pressekreterarna saknar erfarenhet av journalistik, vilket märks. Statssekreterare och stabschefer verkar då och då förvånansvärt okunniga.
Nu håller regeringens lärlingstid på att ta slut. Nu väntar vi oss en mer professionell regering. Och inte bara nej, nej från oppositionen.