Ett absolut folkrättsligt förbud, som inte kan inskränkas, är inte nog för att stoppa förekomsten – inte ens i en rättsstat som USA. Efter den 11 september blev så kallad ”waterboarding”, det vill säga att vatten hälls över ansiktet på en fastspänd person, en allt mer använd och accepterad förhörsmetod. När Obama blev president förbjöds metoden.
Under den pågående republikanska presidentvalskampanjen har det dock visat sig det att de flesta kandidaterna inte anser att metoden utgör tortyr. De vill därför godkänna den igen. Av de kvarvarande kandidaterna är det endast Ron Paul som klart tar avstånd.
Men i Sverige skulle inte något liknande kunna hända – eller?
Helt omöjligt är det inte. Utvisningen av Egyptensvenskarna med CIA-flyg visade att även svenska myndigheter och politiker är beredda på att tumma på det absoluta tortyrförbudet. Det finns även andra områden där Sverige inte helt och hållet lever upp till sina förpliktelser. Trots att Sverige varit drivande i arbetet med att uppnå ett internationellt regelverk, som tydligt förbjuder alla former av tortyr lever vi inte direkt som vi lär. Enligt FN:s tortyrkommitté har inte Sverige kriminaliserat tortyr i tillräcklig omfattning. Det går därför på goda grunder att ifrågasätta om FN:s tortyrkonvention fullt ut implementerats i den svenska lagstiftningen.
Den svenska inställningen är dock att befintlig lagstiftning är tillräcklig för att den som torterat en annan ska kunna åtalas och dömas. Den som misstänks för tortyr kan exempelvis åtalas för olaga tvång eller grov misshandel. Men detta är alltså enligt tortyrkommittén inte tillräckligt.
Det finns också ett egenvärde i att döma en person för det den verkligen har gjort. Flera organisationer, bland andra Röda Korset, driver därför på för att brottet tortyr ska ingå i den svenska brottsbalken.
I en skrivelse listar Röda Korset flera skäl till detta. En klar och tydlig definition av brottet tortyr kan bland annat göra det lättare för berörda myndigheter att upptäcka, utreda och lagföra personer. Det kan i sin tur ge upphov till en enhetlig praxis, där liknande fall ger liknande straff. Preskriptionstiden blir tydligare och lagstiftningen kan också medföra en större allmänpreventiv effekt.
Men det finns också flera positiva sidoeffekter. En enhetlig tolkning av vad som ska anses utgöra tortyr kan exempelvis även innebära att det bli enklare att bedöma asylärenden.
Allt detta är viktiga påpekanden. Det finns dock en hake i Röda Korsets resonemang. Man vill att den svenska definitionen av tortyr ska bygga på den som finns i tortyrkonventionen. Denna specificerar visserligen vilka rekvisit som ska uppfyllas för att en handling ska bedömas som tortyr. Men konventionen begränsar även tillämpningsområdet då den slår fast att ”handlingen ska utföras av, eller på anstiftan av, eller med samtycke eller medgivande från en offentlig tjänsteman eller någon som agerar som företrädare för det allmänna”.
Med andra ord exkluderar man en stor grupp personer som blivit utsatta för tortyr av personer utan koppling till staten. Man skapar ett a- och ett b-lag, där de första kan se sin torterare dömd för tortyr och de andra i bästa fall för grov misshandel trots att de blivit utsatta för samma handlingar. En sådan här uppdelning kan också få återverkningar i asylärenden, vilket inte bör vara Röda Korsets syfte med förslaget.
Ett annat sätt att skapa ett separat tortyrbrott vore därför att införa en bredare definition, där man tar sikte på det som är unikt med själva tortyrbrottet – våld med ett specifikt syfte som att tvinga fram viss information. Om gärningsmannen verkade som statligt anställd eller som medlem i en paramilitär grupp eller är delaktig i organiserad brottslighet skulle därmed inte spela någon roll.
Tortyr är inte ett brott som andra. Vår rätt att inte utsättas för tortyr kan därför aldrig inskränkas. Att skapa ett separat tortyrbrott i brottsbalken skulle vara en viktig markering att vi i praktiken faktiskt menar det vi hävdar i teorin.