I ett samhälle där behovet av kunskap och en gedigen utbildning blir allt viktigare halkar svenska elever efter i internationella jämförelser. I dag går nästa en fjärdedel av alla elever ut grundskolan utan godkända betyg. Granskar man resultaten på detaljnivå är de än mer oroande. Närmare 40 procent av de utlandsfödda eleverna har exempelvis för dåliga betyg i nian för att bli behöriga till de nationella programmen på gymnasiet. Enligt statistik som Skolverket tagit fram för Dagens Nyheters räkning har det skett en avsevärd försämring av resultaten de senaste åtta åren – andelen utrikes födda bland de obehöriga har ökat från 24,9 till 37,4 procent.
Den svenska skolan lyckas allt sämre med sitt kompensatoriska uppdrag. Resultaten bland lågpresterande elever sjunker mest och försämringen är betydligt större hos pojkar än flickor.
OECD:s senaste Pisa-rapport från 2009, där nästan en halv miljon 15-åringar från sammanlagt 65 länder eller regioner deltog, visar med all tydlighet att de svenska eleverna presterar allt sämre i de tre ämnen som undersöks: läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Försämringen i matematik har betecknats som signifikant och någon förbättring av resultaten inför nästa mätning är inte trolig. Var femte niondeklassare (19,3 procent) fick underkänt i det nationella provet i matematik i våras. Enligt Skolverket är det den högsta andelen underkända elever sedan 2003.
Den svenska skolan befinner sig i ett krisläge. Frågan är hur det kunde gå så här illa.
Svaren är många. Den senaste tiden har dock debatten tenderat från att gå från den övergripande skolpolitiken till att fokuseras på undervisningens kvalitet i det enskilda klassrummet. Helt enkelt hur skicklig en lärare egentligen är på att förmedla kunskap. Helt i linje med detta är merparten av de slutsatser som slås fast i Expertgruppen i offentlig ekonomis (ESO) rapport: Att lära av de bästa, som presenterades i går. I rapporten slås det fast att: ”det är i klassrummet, vid lärarnas dagliga möten med eleverna som det avgörs om Sverige ska vara en medelmåttig skolnation eller tillhöra de allra främsta”. Skolpolitiken bör enligt rapporten därför riktas in på att utveckla lärarnas undervisningsskicklighet.
Slutsatserna är inte helt okontroversiella. Drar man ut tanken till sin spets handlar det om att det inte finns plats i skolan för de lärare, som trots stöd och hjälp, inte förmår förmedla tillräcklig kunskap till eleverna. Det kan tyckas som en självklar slutsats i teorin men är mycket svårare att genomföra i praktiken.
Skolans resultat kommer inte att förbättras över en natt. Det finns inte en enda mirakelmetod, som förändrar allt till det bättre. Det kommer att ta tid och mod att fatta svåra beslut, som långt från alla kommer att vara nöjda med.