De flesta vet att pojkar ofta mognar långsammare än flickor och ofta inte kommer i kapp förrän i slutet av tonåren. Så har det kanske alltid varit. Men när metodiken spred sig att eleverna själva ska söka sin kunskap så blev elevernas mognadsgrad plötsligt mycket viktigare än tidigare.
Björklunds tanke var att denna form av pedagogik missgynnar dem som inte självmant uppfattar poängen med att söka efter ny kunskap – alltså ofta just pojkar. Och slutsatsen var att vi av det skälet behöver mer av katederundervisning.
Han hade lika gärna kunnat säga lärarledd undervisning. Poängen är inte katedern utan att det finns en lärare som går igenom vad som är viktigt, förklarar, kommenterar och ser till att alla tar till sig det viktigaste. Grupparbeten och självstudier har också sitt värde, men det är inte realistiskt att tro att sådant kan ersätta den kunskapsförmedling som en engagerad lärare kan stå för.
Och det handlar inte bara om mognadsgrad. De etablerade könsnormerna verkar i samma riktning. Nästan alla vuxna män jag känner kan berätta om hur pinsamt det kändes om man i fjortonårsåldern fick beröm inför klassen för något man uträttat i skolan.
I den missförstådda föreställning om manlighet som man försökte ta till sig ingick inte att man skulle vilja lära sig något – i alla fall inte något av det som skolan lärde ut. Pojkar som just gått igenom skolan kan berätta om samma sak. För flickorna var och är det ofta tvärtom.
Skolan har naturligtvis fler och större problem än just detta. Men det är inte ointressant vilka föreställningar som råder om olika pedagogiska ansatser – och vilka oavsedda effekter de kan få i verkligheten.
Hade söndagens debatt hållits för bara några år sedan så hade Björklund genast fått mothugg för sitt resonemang om ”katederundervisning”. Nu var det ingen som sade emot. Också det var en intressant detalj i partiledardebattens stora sammanhang.