Ryssland anser sig delvis vara omringat av Nato-länder. Kalingrad-enklaven vid Östersjön omges av Polen och Litauen. Längre norrut går gränsen mot Lettland och Estland. Nära Sankt Petersburg löper gränsen mot Finland som i likhet med Sverige har ett nära samarbete med försvarsalliansen. Och längst i norr gränsar man till Nato-landet Norge.
Ryssland satsar nu på anskaffning av ny militär materiel i stor skala. Det handlar om snabbrörliga förband med helikopter- och flygunderstöd som på kort tid kunna lamslå samhällslivet i det land man vänder sig mot, innan Nato hinner reagera. Kapacitet för luftlandsättning och snabb transport av trupp över havet har en viktig roll.
Redan detta visar att man inte föreställer sig att Ryssland skulle hotas av angrepp utifrån. Upprustningen handlar om att återta den förlorade stormaktsställningen – och i detta ingår möjligheten att kunna styra och ställa också med självständiga grannstater. I den mån den ryska upprustningen kan kallas för defensiv så handlar om en defensiv som består i att snabbt kunna slå till mot grannar som man anser för en misshaglig politik. Kriget med Georgien 2008 visar vad man under vissa omständigheter är beredd att göra.
I gårdagens Svenska Dagbladet presenterar Mikael Holmström en ny rapport från Försvarshögskolan i Finland som illusionslöst analyserar den ryska upprustningen. För de ledande krafterna i Ryssland, vilkas världsbild förenar auktoritärt styre med nationalism, stormaktsnostalgi och misstro mot omvärlden, är grannländernas samarbete inom Nato i sig hotfullt. Det man önskar är att dessa länder, i stället för att samarbeta med varandra, kan inordnas i en ryskdominerad maktsfär.
Några avsikter att också försöka tvinga in Sverige eller Finland i en sådan maktsfär behöver inte existera – och något militärt hot finns inte i dag. Men det räcker med ett hotfullt beteende mot de baltiska staterna för att också svenska och finska intressen ska beröras. Detta gäller så mycket mer som Tyskland tycks ha tappat intresset för Östersjöområdet och USA allt mer engagerar sig i andra delar av världen än Europa.
En annan sak är att den ryska upprustningen bromsas av en rad hemmagjorda faktorer. Den mest påtagliga är korruptionen. Ryssland präglas av en auktoritär nationalism, men också av drag som enklast kan beskrivas som maffialiknande. Inga stora satsningar kan genomföras utan att ansenliga summor försvinner eller förskingras på vägen. Och till detta kommer tekniska brister som gör att det inte är självklart att ens välutrustade förband kan användas på det sätt som avses.
Det viktiga är dock inte bristerna utan den inställning till omvärlden som avtecknar sig i den ryska upprustningen. Också i Sverige måste landets politiker dra rätt slutsatser.