Bara upploppet kvar i striden om partiledarposten i Socialdemokraterna och den senaste tiden har fyra män uppfyllt de kriterier som gäller för att kunna komma ifråga. De har sagt sig vilja ”vara med och ta ansvar i partiet” och de har fått stöd från det håll som räknas inför extrakongressen, ute i de 26 distrikten.
Distrikten är självständiga men samverkar gärna i viktiga frågor som partiledarvalet för att öka sitt inflytande. Kontakterna mellan de fyra enheterna syd (med Skåne i spetsen), väst (Göteborg), öst (Stockholm) och de sex skogslänen i norr kommer sannolikt att bli avgörande för valberedningens slutgiltiga förslag.
Om de fyra enheterna bestämmer sig för att stödja varsin kandidat, Mikael Damberg, Thomas Östros, Tomas Eneroth respektive Sven-Erik Österberg, är det upplagt för taktiskt spel och strid in i det sista. Om en kandidat får stöd av två grupper av distrikt är saken klar.
Partiledarposten är förstås den klart mest prestigefyllda, men till kongressen står också platser i verkställande utskottet (VU) och partistyrelsen på spel. Den som måste vika sig angående partiledarskapet kan alltså räkna med bättre utdelning för ”sina namn” där. Så ser förhandlingsspelet ut inför avgörandet 25 mars.
Partiledarvalet blir betydligt mer dramatiskt än för fyra år sedan, då Carin Jämtin backade ur i god tid före omröstningen och beredde vägen för Mona Sahlin. Det är naturligtvis besvärande för S att det den här gången inte finns någon kvinnlig kandidat som tros vara aktuell i processens slutskede.
Det går att skylla på slumpen. Man kan ju inte ”rå för” att inte Margot Wallström ställer upp, att Lena Sommestad och Veronica Palm har så tydlig vänsterprofil och att Ulrica Messing varit ifrån politiken under lång tid. Men samtidigt är det partiets uppgift att släppa fram kandidater av båda könen. Något av anseendet kan räddas med posten som partisekreterare i ett senare skede.
Det finns egentligen inga skäl för Socialdemokraterna att hålla fast vid den slutna valprocessen, annat än traditionen. Alla som nu ska rösta fram en ny partiledare tror sig känna sin Eneroth eller Österberg. Men de känner dem bara i de positioner de varit i hittills. Som en enande kraft i partiet är de helt oprövade, en följd av de inte ens får tänka tanken offentligt.
Ett första steg vore öppna kandidaturer. I Miljöpartiet står till exempel striden om den ena språkrörsposten mellan Mikaela Valtersson och Åsa Romson, med sinsemellan mycket olika profiler. Men det står varje medlem fritt att fråga Romson om hur hon ser på den ekonomiska politiken, eller Valtersson om miljöpolitiken. På så vis kan man kartlägga kandidaternas politiska profil.
Vill man gå ett steg längre kan man ta lärdom av brittiska Labourpartiet där Ed Miliband i fjol besegrade storebror David med mycket knapp marginal. I en sluten process hade vänsterprofilen och krigsmotståndaren Ed Miliband knappast haft en chans mot den förre utrikesministern.
Men Ed Miliband hade inför omröstningen gott om tillfällen att visa ledarskap, och att han hade förmågan att överbrygga motsättningarna inom partiet. Genom att bryta mot schablonbilden av sig själv vann han förtroende. Symboliskt nog gick hans jungfruresa som ny partiledare till de stridande förbanden i Afghanistan.
Distrikten och ombuden på extrakongressen har snarare skuggfigurer än personer att rösta på. Om ”ekonomen” Östros skulle kunna hålla ett brandtal i sociala frågor får man aldrig veta. Inte heller om ”skogsmannen” Österberg skulle slå an en sträng hos medelklassväljare i huvudstaden eller om ”stockholmaren” Damberg skulle gå hem i skogslänen. Man kan bara rösta och hoppas.
Rent krasst så testar partiet bara två av valberedningens fem huvudkriterier för nästa partiledare: tidigare ledarerfarenhet inom S och internationell erfarenhet. Personens förmåga att kommunicera, utveckla politiken och samla partiet kommer att visa sig för första gången när han (för det blir väl en han) håller sitt linjetal på förmiddagen 26 mars. Men då är det för sent. Då har man redan gjort sitt val och det får man stå för, minst till och med valet 2014.