För precis ett år sedan hade Veckans Affärer rubriken ”Kaos är granne med Sverige”. De tre baltiska länderna, Estland, Lettland och Litauen, befann sig i en ekonomisk utförsbacke utan slut. En eller två svenska storbanker riskerade också att dras med i fallet. Bilden av Swedbanks bilparkering utanför Riga, med rader av sportbilar och SUV:ar, gav en tydlig bild av vad som hade hänt.
Våren 2010 lider Baltikum fortfarande av hög inflation och mycket hög arbetslöshet. Men sedan i höstas har fallet bromsats in. I Lettland och Litauen kan man nu skönja en vändning, om än en långsam sådan. Och Estland är på väg in i EMU till nästa årsskifte, med budgetunderskott och statsskuld likt ett EU:s mönsterland (låt vara att konkurrensen inte är mördande för tillfället). Ska Baltikum slippa den andra våg av krisen som nu drabbar Sydeuropa?
Till att börja med kan man konstatera att Baltikum hade fått sin kris alldeles oavsett omvärlden, oavsett Lehman Brothers och händelserna under hösten 2008. Ekonomin var kraftigt överhettad sedan ett antal år tillbaka. Löneökningarna låg strax före finanskrisen på 20-30 procent per år. Och lånefesten, privat och hos företagen, sände tankarna till Sverige i slutet av 1980-talet.
De baltiska staterna var så att säga beredda på krisen när den väl kom. I Estland sprack faktiskt fastighetsbubblan redan våren 2008. Estland har också hela tiden haft ordning på statsfinanserna vilket gör att man nu kommer först ut ur krisen, med en förväntad ekonomisk tillväxt redan 2010.
Litauen ser också ut att studsa ur krisen. Så sent som i förra veckan reviderades aprilprognosen för tillväxten 2010 (minus 1,6 procent) upp till en ökning på två procent. Litauen har dock ytterligare några år av budgetsanering framför sig. Även där är anslutning till EMU ett mål, men troligen inte före 2014.
Lettland var det baltiska land som tog mest skada av krisen. På vägen tillbaka har man i princip accepterat tvångsförvaltning av IMF. Villkoren för lånen är stenhårda. Som ett exempel sänkte den lettiska regeringen i fjol de statliga lönerna med 35 procent. Hittills fungerar stålbadet. Det visar inte minst de svenska bankernas rapporter då kreditförlusterna ser ut att begränsa sig till 2009.
En förklaring till att det numera är så tyst om Baltikum (och för den delen även Island och Irland) är förstås storleken. Enbart Grekland har 50 procent större folkmängd än de tre staterna tillsammans. När väl den akuta faran har avklingat kan de små länderna som inte har euro lämnas därhän. Smittoriskerna bedöms som mycket små.
I första hand Grekland, i andra hand Spanien och Portugal, har tagit över fokus i Europa med det som redan kallas Finanskrisen 2. Ännu vet ingen var det slutar, bara att räddningspaketen i form av stödlån vida kommer att överstiga lånen till Lettland. Och att den återhämtning som måste ske genom budgetsanering ger konvulsioner i hela samhället på ett helt annat sätt än i Baltikum.
Demonstrationerna mot regeringen och bankattentaten i Grekland tyder på en uppfattning om vem som bär skulden till det inträffade. I Lettland däremot, bärs bördorna kollektivt, trots att det handlar om en mycket liten del av befolkningen som levt över sina tillgångar. Den politiska oron är låg och premiärminister Valdis Dombrovskis, som tillträdde i mars 2009, har fått stöd för sin saneringspolitik där man valt den hårda vägen i stället för att låta valutan lats ta smällen med en devalvering.
Det är mycket vanskligt att jämföra olika länders väg in i skuldkrisen för att därmed kunna dra slutsatser om hur man ska ta sig ur den. Sverige, som gjorde sitt jobb med att skapa ordning i finanserna på 1990-talet, är ett extremfall. Grekland är definitivt extremt åt det ansvarslösa hållet. Men däremellan finns alla varianter och försök att gradera länderna i termer av ansvar och skuld för dagens situation ter sig som tämligen meningslösa.
De många olika förutsättningarna är också en förklaring till att valutaunionen EMU nu skakas om i grunden. Mycket arbete återstår, både tillsammans och var och en för sig. Att Estland, Lettland och Litauen fortfarande vill gå med är en signal till euroländerna om att det värt att försöka.