Varför så tyst om dödstalen i sjukvården?
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
I vart fall här på vårt sommarland i västra Sverige. Ett område som gynnats av riklig nederbörd de senaste månaderna. Att i denna väderlek tala om nyhetstorka är vanskligt, men detta mediefenomen tycks inträffa årligen när "the chattering classes" far ut till sina sommarvisten.
Trots det har vi under sommaren serverats en rad nyheter som borde kunna skaka om bland hängmattorna. En av dem gäller misstag och olyckor inom sjukvården. Uppskattningar visar att det varje år dör omkring 3000 människor på grund av felbehandling inom svensk sjukvård! Det exakta antalet vet ingen, det kan vara fler, det kan vara färre, men nog väcker denna siffra några frågor? Varför är det så tyst om just denna risk? Är det för att det är "bara gamla och sjuka" som drabbas? Eller är det acceptabelt att 3000 människor dör i onödan bara för att det sker under ordnade former?
Att jämföra dödstal blir alltid lätt makabert men enligt officiell statistik dog 440 personer under 2006 i den svenska trafiken. Det är givetvis alldeles för många, men här arbetar myndigheter, politiker och frivilligorganisationer sedan länge hårt för att få ned antalet. Vi har just kunnat läsa att polisen fångat 55 000 fartsyndare med sina nya fantastiska kameror, vilket enligt uppgift sparat 16 liv. Vore det kanske också inte en god idé att satsa någon skattekrona på att förhindra att vi tar livet av folk när de söker vård, bot och hjälp? Var finns de politiker som med friskt mod jagar "mördarsniglar" när det gäller frågan om missgrepp i vården?
Inte heller behövs "mera forskning". Inför obligatorisk incidentrapportering och genomför haveriutredningar precis som på andra samhällsområden där vi utsätts för livsfara. Jaga inte syndabockar, men lär av misstagen. Gör det nu!
På tal om åtgärder som brådskar. I tidskriften Land läser jag att finansminister Anders Borg har blivit troende på senare tid. Må så vara, men den svenska forskningen verkar han inte alls tro på. Någon annan slutsats kan man inte dra av det faktum att regeringen fortfarande inte infriat sitt vallöfte om att satsa en procent av BNP på forskning. När, om inte nu under rykande högkonjunktur, är det läge att stoppa undan lite i ladorna för att ta oss igenom den höst som vi alla vet kommer? Och var finns det mera att vinna än på utveckling och forskning kring biologi och energifrågor?
Om nu inte herr Borg tror på mig kan han i stället läsa facktidskriften "The Economist" som i ett av sina senaste nummer entusiastiskt berättar om den totala revolution som pågår inom den biomedicinska forskningen. Ett gammalt svenskt paradområde - inte minst för den svenska exportindustrin. Artiklarna handlar om upptäckten att DNA spiralen inte är så allsmäktig som man tidigare trott när det gäller att styra cellernas - och därmed våra - liv.
Den molekyl som man förr trodde bara var budbäraren, RNA, visar sig spela en betydligt viktigare roll. Denna banbrytande forskning som belönades med förra årets Nobelpris öppnar en rad nya möjligheter att bota hittills "obotliga" sjukdomar.
Och regnet till trots bör man komma ihåg att det är fotosyntesen som är den helt avgörande energifångaren på jorden. Den nya biologin kan få avgörande betydelse också för energiförsörjningen i framtiden. I USA håller den gamla ärkeentreprenören Craig Venter på att konstruera nytt liv för att skapa en helt ny organism som kan ge oss billig energi. Ett arbete som både är hoppfullt och djupt oroande.
Och visst vore det, på tal om forskningspolitiken, pinsamt att bli ihågkommen som ministern som orsakade att Sverige hamnade på efterkälken och att tvingas hänga utvecklingen i svansen - i stället för att leda den?
Så mitt under denna snigelsommar rusar utvecklingen vidare. Och söker man lugn och sinnesfrid bör man undvika de vetenskapliga tidskrifterna.