Varför Super-Jas?

Det mest fantastiska med Jas 39 Gripen är kanske inte manöverförmågan, hastigheten eller ens den smäckra designen, utan autopiloten. Gripen-projektet har numera vare sig ekonomisk bärkraft eller politisk styrning, men kryssar ändå ofelbart förbi den statsfinansiella himlens mörkaste moln för att återvända hem med ett nytt guldägg i näbben, vilket med precisionen hos en laserstyrd bomb landar i boet hos Saab AB.

Dyrgrip.

Dyrgrip.

Foto: Sören Andersson

Uppsala2012-07-29 00:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

Det senaste kapitlet i sagan heter Jas 39 Gripen E/F, av finurliga reklammakare omflaggat till mer säljvänliga ”Super-Jas”. Så sent som i mars ska försvaret ha sagt att man vill ha denna uppgraderade version av Gripenplanet, vilket bedöms vara nödvändigt för att flygvapnet ska behålla sin avskräckningsförmåga in på 30-talet. Det skulle vara värt prislappen, ofattbara 33 miljarder kronor.

Sedan kom nya siffror. I slutet av maj meddelade Saab att kostnaderna har gått upp ytterligare, och regeringen gjorde strax därpå klart för Försvarsmakten att Jas-miljarderna måste tas ur den ordinarie budgeten – inga extra anslag. Det innebär att man måste skära kraftigt i den övriga verksamheten. Vilka andra vapensystem som drabbas förväntas Försvarsmakten meddela regeringen i en skrivelse på måndag, men redan nu står det klart att vår militära kapacitet blir lidande.

Det finns ingen säkerhetspolitisk logik i att satsa enorma summor på luftförsvaret, om vi samtidigt gör dessa hutlösa neddragningar i land- och sjöstridskrafterna. Redan nu är försvaret i huvudsak inriktat på internationella uppdrag, med allt svagare fokus på att övervaka vårt närområde, vilket gör de stora satsningarna på ett toppmodernt hemmabyggt stridsflyg ännu mer svårförklarliga.

I praktiken handlar det om industristöd i stor skala. Saab ligger i förhandlingar om att sälja Gripen till Schweiz, men schweizarna vill ha E/F-modellen, och litar bara på att den produceras i rätt mängd, till rätt pris och på tillräckligt lång sikt om det finns fler beställare. Det gör det för ögonblicket inte – och därför har regeringen kommenderat ut svenska försvaret som stödköpare. Samtidigt sitter finansdepartementet vakt med skottklara gevär kring budgetramarna, i form av tre moderata statssekreterare som enväldigt överser försvarsprioriteringarna.

Resultatet är miljardrullning till Wallenbergsfären och ett gapande hål i den svenska militärbudgeten. Vad det än ska beskrivas som, så inte är det en rimlig försvarsprioritering.

Läs mer om