Det blåser Brysselkritiska vindar på sina håll i Europa. De brittiska EU-motståndarna i konservativa Tories sätter allt hårdare press på sin premiärminister David Cameron, som tidigare i år lovade en folkomröstning om landets framtid som EU-medlem.
I Sverige har partiledarna slutat att tala om Sverige som en del av Europa, och i takt med eurokrisens utveckling har tongångarna blivit allt mer negativa. Men det är en missbedömning om denna strategi bottnar i övertygelsen att väljarna plötsligt kräver EU-kritik. I alla fall om man ska tro de senaste opinionsmätningarna.
Det har länge varit svårt att ta miste på regeringens beröringsskräck mot Europas krishärjade delar. Särskilt under det senaste året har Fredrik Reinfeldt upprepat mantrat om en ”tillväxtkorridor i norr”, där Sverige och Tyskland sägs utgöra centrum.
Skräckexemplet Sydeuropa användes av Reinfeldt och Anders Borg först som ett slagträ i inrikespolitiska debatter om budgetdisciplin och stimulansåtgärder. Men det som började som ett sätt att kontrastera den dystra svenska ekonomin mot något ännu värre tycks med tiden ha utvecklats till en verklig distans till EU i sin helhet. Undantagen i regeringen är Jan Björklund (FP) och Birgitta Ohlsson (FP).
Andra har följt efter i kritiken. Göran Hägglund, som för tio år sedan ledde Kristdemokraterna ja-kampanj inför euroomröstningen, gjorde under partiets kommundagar i februari en helomvändning. Signalen var att Kristdemokraterna numera är ett EU-kritiskt parti.
Socialdemokraternas Stefan Löfven låtsas i sin tur som om EU inte fanns. Det blev särskilt tydligt för den som lyssnade på hans första maj-tal. Temat på talet var just internationalisering och framtidens globala ekonomi. EU utgör ju – bland annat som Sveriges representant i en rad globala organ, landets främsta exportmarknad och vår regions tullunion – ett naturligt steg mellan den nationella politiken och världsekonomin. Men Stefan Löfven nämnde EU endast som en jämförelsepunkt för nivån på den svenska arbetslösheten.
Det är svårt att se varifrån sådana impulser kommer. David Cameron, som förvisso inte heller är någon varm vän av EU, är uppenbart trängd av partiveteraner och parlamentariker. Senast i förra veckan gick Nigel Lawson, bland annat finansminister i Margaret Thatchers regering, ut i tidningen The Times och eldade på kraven mot Cameron att bryta sig loss från EU.
Någon sådan sits sitter inte de svenska partiledarna i. Alf Svensson, Göran Hägglunds företrädare och Kristdemokraternas främste veteran, har tvärtom avfärdat de EU-kritiska strömningarna i Storbritannien som populism. Att han uttalade det i samband med Hägglunds tal på kommundagarna kan knappast ses som stöd för någon ny EU-kritisk linje i partiet. Inte heller verkar gräsrötter och företrädare i de andra partierna ropa på hårdnackat EU-motstånd.
Är partiledarnas kyla mot Europa i stället ett sätt att möta en ny väljaropinion? Stödet för EU-medlemskapet har visserligen sjunkit sedan 2010. Undersökningar visar också att andelen svenskar som förespråkar ett införande av euron är rekordlågt. Något annat vore kanske sensationellt.
I grunden verkar dock litet ha hänt med stödet för Sveriges medlemskap i EU de senaste åren. I SOM-institutets mätningar, som har genomförts sedan 1991, ligger stödet i årets mätning inte lägre än det gjorde runt 2005. Betydligt fler svenskar verkar vurma för EU nu än för 20 år sedan. Inga enskilda väljargrupper har svängt radikalt i samband med krisen.
Det är därför sannolikt ett misstag särskilt av Moderaterna att fjärma sig från EU-politiken. I stället för att inspireras av den brittiska populismen, borde man ta intryck av det höga pris som Cameron betalar i Bryssel för sin inställning.
Tålamodet är begränsat i EU för de länder som ständigt ägnar sig åt att ställa ultimatum. Sverige behöver ett liberalare EU, och i den bemärkelsen måste regeringen förvisso befinna sig i opposition. Men tjurskallighet hjälper knappast.