I stället koncentreras intresset på vem som ska bli partiets ordförande. Så olik Göran Persson som möjligt, tycks bli svaret. Men vem som passar bäst in i den mallen finns det många bud om. Valberedningen har låtit partimedlemmarna skriva och berätta vem de vill ha som ny ordförande.
I söndagens Aktuellt berättade valberedningens ordförande Lena Hjelm-Wallén att detta var den mest demokratiska formen för att utse ny partiordförande som något svenskt parti hade. Förutsättningen är förstås att de många breven till valberedningen får någon praktiskt betydelse, vilket är synnerligen tveksamt. Den verkliga makten att utse partiledare ligger i andra händer.
När de tungapolitikerna i partiet väl har bestämt sig kommer Lena Hjelm-Wallén säkerligen som av en händelse fram till samma resultat, och så får partikongressen i mars bekräfta beslutet. Ännu vet vi andra ingenting om resultatet. Intressant är att en tungviktare som Göran Johansson i Göteborg vill ha förra biståndsministern Carin Jämtin och genast fick instämmanden från en rad olika håll.
Därmed inte sagt att det blir hon. Det finns fortfarande många inflytelserika personer och organisationer som vill ha Margot Wallström, trots att hon envist säger nej varje gång hon blir tillfrågad. Också Mona Sahlin finns med i diskussionen.
Det finns ju också många andra namn. Men märkligt nog tar nästan ingen upp något om vederbörandes politiska inriktning. Vad vill Carin Jämtin åstadkomma som politiker? Vilken politisk linje står hon för? Borde inte den frågan ställas först, innan man bestämmer sig för vem som ska bli partiledare?
Det finns elaka personer, också inom socialdemokratin, som hävdar att just Margot Wallström och Carin Jämtin blivit så populära därför att de inte står för något speciellt. De ger ett allmänt sympatiskt intryck utan att ha någon särskild politisk profil annat än att de alltid varit socialdemokrater.
Båda är internationellt inriktade,Carin Jämtin har på något oklara grunder fått något av en vänsterstämpel, men inte för mycket, medan Margot Wallström väl mer betraktas som mitten. Mona Sahlin ansågs åtminstone tidigare tillhöra de så kallade förnyarna. Men precis som de andra kandidaterna har hon på senare tid legat lågt i den politiska debatten.
Det gör alla andra tunga partinamn också, märkligt nog. Det saknas helt enkelt en ideologisk debatt inom socialdemokratin. De få personer som deltar i något som kan kallas ideologisk debatt är alla på något sätt utanförstående. Jan Nygren, tidigare samordningsminister och numera vice vd i Saab, skrev i Svenska Dagbladet om partiets politiska framtid. Samarbetet med miljöpartiet och vänsterpartiet kväver socialdemokratins förnyelse och bör avslutas, var hans tes. Men så står han också långt från partimaktens centrum.
Lika långt från partiets tunga politiska krets, fastän åt andra hållet, finns Göran Greider, chefredaktör för Dala-Demokraten. Han förklarar partiets usla valresultat i storstäderna med att den sämst ställda delen av arbetarklassen där aldrig ser skymten av någon social rörelse i vardagslivet. Göran Greiders recept är mer klasspolitik och en miljöpolitik som kräver ingrepp i marknaden.
En annan uppmärksammad debattör är förre kulturministern Leif Pagrotsky, som kritiserar sitt parti för att vara slutet och ha ägnat sig för mycket åt interna frågor. Människor känner inte att vi pratar om den verklighet de upplever, säger han i en intervju.
Det är hårda ord, sådant som man undviker om man vill fortsätta att göra karriär i partiet, kanske. För nog är det märkligt att de ledande företrädarna för socialdemokratin så noga undviker att säga någonting om partiets framtida politik efter det stora valnederlaget? Det ser onekligen ut som om de inte vågar riskera att stöta sig med den blivande partiledaren, eftersom de just nu är osäkra på vem det blir. Bättre då att ligga lågt. Det är väl just den mentaliteten som Leif Pagrotsky varnar för.
Gunvor Hildén | Fristående kolumnist
gunvor.hilden@comhem.se
gunvor.hilden@comhem.se