Världen anpassar sig till oljebrist
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Det betyder att de som har olja också har makt. Därför letar nu alla länder som kan efter garantier för tillgång till olja. Mest letar de som har störst behov, alltså USA och Kina. Tävlingen om oljan har bara börjat. Och det är inte de små länderna som vinner.
Om man ser sig om var i världen oljan finns är det ingen uppmuntrande syn. En stor del av världens oljereserver finns i länder som är instabila eller i konflikt. Det är Mellanöstern, några afrikanska länder som Sudan och Nigeria, Ryssland och Kazakstan. Den här listan är naturligtvis inte komplett, men även en längre lista skulle visa att de allra flesta oljeländer ligger i oroliga regioner med Norge som strålande undantag.
Ett skräckscenario går ut på sammanbrott och inbördeskrig i Irak, uppror och interna konflikter i Iran, uppror mot släkten Saud i Saudiarabien, fortsatt oro i Sudan och Nigeria etc. Det är kanske inte troligt att allt detta inträffar samtidigt, men det är inte uteslutet. Inget av de uppräknade länderna utom Ryssland är ens något så när stabila.
Så även om inte oljan tar slut, som professor Kjell Aleklett och många andra varnar för, så kan den politiska utvecklingen mycket väl leda till en katastrofal brist på olja, om bara några få av de oljerika oroshärdarna råkar in i öppen konflikt.
Det är sannolikt ett sådant scenario, snarare än en rent fysisk brist på olja, som tvingat fram den rusning efter olja som pågår jorden runt. Man kan utgå från att alla oljeländer som har en något så när stabil ledning kommer att utnyttja sin oljemakt till sista droppen.
Vad det kan leda till är inte svårt att gissa. Om Ryssland skulle utnyttja sin starka position vad gäller olja och gas till utpressning mot EU-länderna, som man gjorde mot Ukraina, kan resultatet bli mycket otrevligt. Men förhoppningsvis aktar sig Ryssland för det. En dålig relation till EU har Ryssland inte råd med.
Det är rimligt att anta att konkurrensen om oljan kommer att fortsätta och att den åtminstone tidvis kan ge upphov till militära konflikter. Att oljan spelade en viss roll för USA:s intresse för Irak är svårt att förneka, i synnerhet som den politiska ledningen med president George W Bush och hans närmaste rådgivare har en stark förankring i oljebranschen. Iran skulle knappast kunna spela ett så högt spel i Mellanöstern utan sina stora oljereserver, för att nu ta några exempel.
I det här farliga spelet har EU inte mycket att komma med. Här gäller det nog snarare att förbereda sig för alternativen. Det föraktade kolet kan mycket väl visa sig vara framtiden. Ny forskning och teknik har gjort det möjligt att öka användningen av kol utan att miljön behöver ta så stor skada som förr. Kolets fördel är att det finns i stor mängd över hela jorden och inte är dyrt.
I Sverige framhåller Oljekommissionen med statsministern i spetsen biobränslen som lösning, men kommissionens förslag saknar ekonomiska kalkyler. Gas avfärdas av de flesta svenska debattörer, men uppfattas i de flesta andra EU-länder som det naturliga alternativet eller komplementet till olja.
Om Sverige säger nej till gas är det omöjligt att avveckla kärnkraften ens på flera generationer.
Ingen kan i dag ge några enkla svar på frågan om vad som ska ersätta oljan. Bäst är säkert att hålla alla möjligheter öppna, även gas, att behålla kärnkraften, satsa hårt på energiforskning och hålla tummarna för fred och stabilitet i Mellanöstern. Kanske skulle Sverige börja satsa på oljelager igen. Det låter kanske inte så tjusigt men är möjligen realistiskt i motsats till många andra drömmar som svävar runt i debatten.