Hur många miljoner människor som var ute på gatorna i Egypten den 30 juni verkar ingen riktigt veta. Oppositionen har skrutit om 33 miljoner av Egyptens 85, vilket uppenbarligen är en överdrift. Men demonstranterna var utan tvivel flera miljoner, tillräckligt många för att vilken förnuftig folkvald president som helst skulle svälja sin stolthet och utlysa nyval. Det gjorde inte Muslimska brödraskapets Mohammed Morsi.
Så blev han också avsatt tre dagar senare – men inte av folket, utan av försvarsminister Abdelfattah el-Sisi.
Det var ingen kraftmätning mellan demokrater, men Mohammed Morsi var likväl demokratiskt vald. Det är en olycka att Egyptens väldiga folkmobilisering nu har utmynnat i återupptaget generalsvälde.
Kanske hade militären tänkt sig ett mer begränsat ingripande. Men när Brödraskapet satte sig till motvärn genom gatuprotester tog Sisi fram järnnäven, och nu pågår något som liknar inledningen på ett storskaligt tillslag mot Brödraskapet.
Det är en mycket farlig utveckling.
Det råder inget tvivel om att många egyptier stödde arméns ingripande, och att Morsi hur som helst höll på att bli oförmögen att styra landet, på grund av gatans protester och statsapparatens vägran att lyda order.
Men en kupp är en kupp. Det var inte rätt väg ur krisen. Val planerades till hösten 2013 eller början av 2014, och ett rimligare mål för oppositionen hade varit att sätta press på regeringen med detta i åtanke, medan man organiserade sig för egen del.
Det fanns strategiskt tänkande demokrater som resonerade exakt så. Men större delen av oppositionens ledning, som nu söker poster i en militärinstallerad regering, verkar hela tiden ha agerat med statskuppen som egentligt mål – just för att slippa odla ett verkligt gräsrotsstöd. Nu riskerar de i stället att bli ett liberalt alibi för militären och andra element ur den gamla Mubarakregimen, som ända sedan 2011 har försökt återta sitt inflytande över landet.
Att bortse från vilka krafter som rörde sig i kulisserna bakom den legitima oppositionen är att helt bedra sig om demokratins förutsättningar i Egypten efter kuppen.
Det är särskilt sorgligt att läsa den kände egyptiske författaren Alaa Aswanys artikel i SvD 11/7, där han i glödande ordalag hyllar Egyptens nygamla militärregim och påstår att generalerna ”motiverades av ren patriotism”.
Man frågar sig vilka motiven i så fall var under de 59 år då samma militäretablissemang stödde Abdel-Nassers, Sadats och Mubaraks diktaturer, och under det år före Morsis tillträde då juntan sköt och torterade demonstranter på Kairos gator.
Har den egyptiska militärledningen, hotad av åtal för sina övergrepp och med stora delar av statsbudgeten i egen ficka, möjligen ett mer invecklat känsloliv än bara sund fosterlandskärlek? Att Morsi knappast kommer kunna återta makten innebär inte att omvärldens reaktion är betydelselös. På något vis måste världen markera mot kuppen, även om den i slutändan accepterar faktum.
Det är viktigt både för att hålla de egyptiska generalerna tyglade i framtiden, men också för övriga Mellanöstern. I Tunisien och Turkiet brottas folkvalda islamiska regeringar med en motsträvig ”djup stat” som stöds av sekulära grupper. Regeringarna där har reagerat mycket starkt på händelserna i Kairo. Att låta attackerna mot Brödraskapet fortsätta skulle också lära islamister i övriga Mellanöstern att fredligt valdeltagande inte lönar sig. Detta är faror som till skillnad från 3 juli-kuppen fortfarande borde gå att undvika, med rätt kombination av hårda ord, påtryckningar och pragmatism.
Sverige och EU bör därför i skarpa ordalag klargöra att ett villkor för normala relationer med det nya styret i Egypten är att både Muslimska brödraskapet och Morsi själv återintegreras i politiken och tillåts tävla om makten på samma villkor som alla andra. Militären måste tydligt deklarera att även islamisterna har rätt att delta i val i framtiden – och till och med vinna dem i god demokratisk ordning.
Mer kan man kanske inte göra som utomstående, men att göra mindre vore ett stort misstag.