Indonesien är världens fjärde folkrikaste stat och den folkrikaste staten i världen med muslimsk majoritet. Indonesien är nu också världens tredje demokrati i storleksordning - efter Indien och USA.
Det har bara gått fem år sedan den korrupta och brutala militärdiktatur som leddes av general Suharto störtades genom ett folkligt uppror. Olycksprofetiorna var många - landet skulle falla sönder, islamistiska fundamentalister skulle ta över, den ekonomiska krisen skulle göra fria val omöjliga
Nu är fria val i god ordning närmast rutin. Under 2004 har både ett parlamentsval och ett presidentval i två omgångar genomförts. De internationella observatörer som följt valrörelser och röstsammanräkning är eniga om att det mesta gått rätt till.
Inga extremister har lyckats exploatera landets problem. Den presidentkandidat som förknippades med militärdiktaturen - general Wiranto - föll igenom i första omgången. Valets slutomgång hölls i helgen mellan den sittande presidenten Megawati Sukarnoputri och Susilo Yudhoyono, en f d general av helt annat slag än Wiranto.
Det officiella resultatet har inte meddelats men alla utgår från att Yudhoyono vunnit med god marginal. Ingen räknar med annat än att Sukarnoputri stiger åt sidan om hon förlorar.
Att ledande politiker accepterar en förlust, och att fria val därmed också leder till fredlig maktväxling, brukar ofta räknas som det avgörande testet på ett lands demokratiska mognad.
Förr brukade somliga påstå att demokrati var omöjligt eller skadligt i fattiga länder. För tio år sedan ansågs det vara sofistikerat att tala om "asiatiska värden" som skulle göra demokrati ointressant i denna del av världen. I dag påstår både västliga islamofober och islamistiska fundamentalister att demokrati och islam är oförenliga storheter. Indonesiens utveckling motbevisar alla dessa pretentiöst formulerade fördomar.
Susilo Yudhoyono ställs naturligtvis inför formidabla problem. Han kommer att misslyckas och göra misstag precis som andra politiska ledare. Men om ingen slår spelet över ända får väljarna möjlighet att byta ut honom under fredliga former.
Det är ett stort framsteg både för Indonesien och för resten av Asien. Och det är alldeles uppenbart vad vanligt folk i Indonesien önskar.