Dessa båda exempel visar att Sverige skulle vara betjänt av att inrätta ett nationellt DNA-register som omfattade alla som är födda eller bosatta i landet. Det anser i alla fall juristprofessorn Madeleine Leijonhufvud och förre rikspolischefen Björn Eriksson (DN 27/11). En liknande idé har tidigare framförts av kristdemokraterna, främst av förre partiledaren Alf Svensson.
Visst går det att se fördelar med ett nationellt register. Vissa brott skulle kunna klaras upp fortare, risken att någon blir oskyldigt misstänkt för ett brott kan minska och möjligtvis avskräcks vissa från att alls begå brott om risken för snabb upptäckt ökar. Brottsbekämpningen skulle helt enkelt bli effektivare.
Och det låter ju bra. Problemet är att verkligheten är betydligt mer komplicerad. DNA-spår är långt ifrån ett så "ovedersägligt bevis" som Leijonhufvud och Eriksson vill göra gällande. Som juristen och DNA-experten Johanna Björkman framhåller finns flera osäkerhetsfaktorer när det gäller vår arvsmassa. DNA-spår på en brottsplats är sällan så tydliga som det kanske framställs i medierna utan innehåller ofta en "blandbild", dvs spår från flera personer. Till det kommer att släktingar har snarlik DNA - spåren kan helt enkelt inte lika entydigt som exempelvis fingeravtryck kopplas till endast en individ.
Dessutom finns andra risker, exempelvis att DNA har placerats på en brottsplats i vilseledande syfte. Hur lätt är det inte för en gärningsman att på en brottsplats plantera några hårstrån från en oskyldig person? Dessa är allvarliga praktiska invändningar mot DNA-tekniken som i alltför liten grad diskuteras i Sverige. Men det finns också invändningar av mer principiell natur. Ett heltäckande nationellt register innebär ett betydande intrång i den personliga integriteten. Att tillgången till registret begränsas till enbart brottsbekämpande myndigheter är ingen garanti för att det inte någon gång kommer att användas i något annat syfte. Risken för missbruk - att någon obehörig gör intrång i registret - går heller inte att bortse ifrån.
Ofta heter det att oskyldiga inte behöver frukta ett register. Samma argument förs fram när det gäller annan typ av övervakning, exempelvis det ökande användandet av kameraövervakning eller regeringens förslag att tillåta avlyssning - s k buggning.
Problemet är att dessa förslag ofta framförs ett och ett. Därmed blir helhetsbilden otydlig. Den tekniska utvecklingen har i dag gjort det möjligt att enkelt och effektivt få fram detaljerad information om vad en person handlar på sitt ICA-kort och vilka böcker hon har lånat på biblioteket. Mobiltelefonen avslöjar din exakta geografiska position och arbetsgivaren kan utan problem läsa din e-post.
Medan vinsterna med ett DNA-register är synnerligen osäkra är det sammanlagda hotet mot den personliga integriteten överväldigande. Samtidigt som vi gläds åt att tekniken har hjälpt polisen att klara upp två mord bör vi alltså oroas av att vår personliga sfär blir allt mindre.