I dag är Birgitta Ohlsson EU-minister. Med ett annat system kanske hon inte längre hade varit ett namn i riksdagspolitiken. För tre år sedan vågade nämligen Ohlsson utmana både sitt eget parti, Folkpartiet, och regeringen. Utan den säkerhet som ett personligt riksdagsmandat ger, är det långt mer osäkert om hon vågat först protestera mot FRA-lagen och därefter lägga ner sin röst i den slutgiltiga riksdagsomröstningen i juni 2008.
Det är värt att tänka på när rapporteringen kring nyblivna politiska vilden William Petzäll fortsätter. Det är förståeligt att de som röstat på Petzäll upplever det som stötande att han kan sitta kvar i riksdagen utan att vara en del av den politiska plattform han gick till val på. Det är lika förståeligt att människor upprörs över SD-ledamöternas taxinotor. Sverigedemokraterna har en lika stor riksdagsgrupp som Vänsterpartiet, men en nästan fyra gånger så hög taxinota. Det är dock på grund av säkerhetsskäl som Sverigedemokraterna har rätt att åka obegränsat med taxi.
Vad det gäller Petzäll är det viktigt att komma ihåg att riksdagsmandatet är just personligt. De som reagerar med bestörtning mot att han kan sitta kvar i riksdagen mot sitt tidigare partis uttryckliga vilja, måste fundera över alternativen. Hur skulle det se ut med en annan ordning? Det finns antal varianter för hur det skulle kunna se ut om det personliga mandatet slopades - den ena sämre än den andra.
Man skulle kunna tänka sig en ordning där det är upp till talmannen att avgöra när det personliga mandatet måste anses förbrukat, men det skulle dels ge talmannen en svårförsvarlig maktposition, dels öppna för godtycke. Att överlämna ansvaret till riksdagens ledamöter är inte heller det särskilt attraktivt. Problemet med godtycke består - och ska verkligen socialdemokratiska riksdagsledamöter ha inflytande över de moderata mandaten och vice versa?
Och vilka konsekvenser det skulle få att låta respektive riksdagsgrupp ta hand om eventuella utsparkningsärenden ska vi inte tala om. Om mandatet ligger i handen på den egna gruppen är det svårt att våga driva en egen linje - till exempel att stå fast vid åsikter man gått till val på. Skulle till exempel Birgitta Ohlsson ha vågat stå emot sitt parti och hela Alliansen om FRA-lagen om hon riskerade att bli utslängd ur riksdagen?
Riksdagsledamöternas mandat är personliga. Det är väljarna som har makten att avsätta dem vid riksdagsvalen. Det finns baksidor med den ordningen, men alternativen förskräcker. Och det finns en stor poäng med att riksdagsledamöter vågar vara självständiga, utan att de för den skull tvingas eller känner sig tvungna att lämna sitt parti
I slutändan vilar ansvaret för att undvika nya Petzällhistorier på partierna själva. Det är de som fastställer valsedlar och indirekt avgör vilka som kommer att väljas in i riksdagen.