Värnar SJ om sina resenärer?

I torsdags kväll och i fredags morse hände det igen – tågen mellan Uppsala och Stockholm stod stilla. För den erfarne pendlaren var det här naturligtvis inte särskilt förvånande. Med jämna mellanrum blir tågen, av olika skäl, stående på spåret. Den här gången berodde problemen på en brand i en transformatorstation i Häggvik och en olycka i Solna.

Inte ovanligt. Tågen blir inte sällan stående på spåren.

Inte ovanligt. Tågen blir inte sällan stående på spåren.

Foto: Leif R Jansson / SCANPIX

Uppsala2012-07-14 00:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

Orsakerna till avbrotten kan man naturligtvis inte lasta SJ för. Men det betyder inte att företaget bör undgå kritik. För SJ blir märkligt handfallet varje gång det blir stopp i tågtrafiken. Det tycks helt enkelt som om SJ till skillnad från många andra reseföretag, inte har färdiga handlingsplaner för hur man ska agera när det uppstår förseningar.
Visst, de senaste åren har i och för sig SJ blivit bättre att informera om förseningarna. Det hjälper till att dämpa frustrationen bland strandsatta passagerare, men för ett av landets största reseföretag är det här inte ett särskilt stort framsteg i termer av kundservice.
I stället för att ha handlingsberedskap för de många stopp som sker runt om i Sverige, har SJ år efter år nöjt sig med att skylla förseningarna på Trafikverket (före detta Banverket). Trafikverket har använt sig av samma metod. Verket skyller alltför ofta ifrån sig på SJ.

Det går förvisso att invända att företagen och då i synnerhet Trafikverket inte har så stort handlingsutrymme. Underhållet av järnvägen har varit eftersatt allt för länge och Trafikverket har trots ökade resurser till drift och underhåll de senaste åren inte tillräckliga medel för att nå en acceptabel kvalitetsnivå på det svenska järnvägsnätet inom kort. Verkets generaldirektör Gunnar Malm brukar konstatera att det kan ta mellan sju och tio år innan tågen går som de ska.
Under tiden finns det dock en hel del man skulle kunna göra för att förbättra läget för resenärerna och för den delen de företag som transporterar gods med järnvägen. Det rör sig dels om rena punktinsatser när det gäller underhållet, men också förbättrad beredskap att hantera oförutsedda händelser.
I torsdags kväll hade SJ exempelvis än en gång uppenbara svårigheter att få fram tillräckligt många ersättningsbussar. När stoppet hade pågått i över tre timmar konstaterade SJ:s presstalesman lakoniskt att ”folk kommer att få vänta” och att ”det verkar som att bussbolagen har hyrt ut många bussar till charterbolagen.”
UL och SL hade emellertid inte samma problem att få fram bussar för sina passagerare. Det går att invända att jämförelsen inte är helt rättvis. UL och SL har egna bussar. Men de båda företagen måste ändå se till att det finns busschaufförer i tjänst, något som inte alltid är helt enkelt i semestertider.

Men det kan finnas ett ljus i tunneln. I höst ska regeringens infrastrukturproposition presenteras. Behoven är till synes omättliga. Det är inte bara järnvägen som behöver rustas, även delar av vägnätet behöver prioriteras. Regeringen har nyligen flaggat för att man kommer att lägga extra mycket pengar på infrastrukturen, som en stimulansåtgärd för ekonomin.
Det skulle vara en välkommen satsning. Sverige har allt att vinna på fungerande vägar och järnvägar.

Inte ovanligt. Tågen blir inte sällan stående på spåren med förseningar eller inställda turer i sin följd.

Läs mer om