I september varslades 7 300 personer om uppsägning i Sverige. Många av varslen drabbar nu tillverkningsindustrin, med uppsägningar på exempelvis Volvo, SSAB och Holmen. Orsaken är den ekonomiska krisen, som dels ger minskad efterfrågan i de länder vi exporterar till, dels en starkare krona och sämre konkurrensvillkor för företagen.
”Vad gör regeringen”, lyder den retoriska frågan från LO. Anders Ferbe, IF Metalls ordförande, upprepar att ”40 000 industrijobb” gick förlorade i finanskrisen 2008–2009 och att det huvudsakligen var regeringens fel. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson anser (SvD 19/10) att Sverige behöver ”en arbetsförmedling värd namnet”. Såväl Ferbe som Thorwaldsson förespråkar en kraftig höjning av a-kassan.
Så vad gör regeringen? Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) svarar Thorwaldsson med att påpeka att staten har starka finanser (SvD 23/10) och att man i höstens budget satsat hårt på jobben, med starka infrastrukturs- och forskningspropositioner. I övrigt ska Arbetsförmedlingen jobba ”mer aktivt med arbetsgivarkontakter” och har fått ökade möjligheter till praktik, utbildning och så vidare. Inte så mycket konkret, med andra ord.
Detta är en traditionell skillnad mellan S-märkt och borgerlig politik, som förstärks i kristider. Den socialdemokratiska reflexen är då att ge direkt eller indirekt stöd för att behålla jobben och att satsa hårt på arbetsmarknadsåtgärder och trygghet för dem som ändå inte får plats. Motsvarande borgerlig reflex är att i stället ta ett steg tillbaka. Men inget av synsätten är riktigt optimalt för jobben.
Vi ska i efterhand vara tacksamma för att inte S satt vid makten 2008–2009. Med direkt eller indirekt stöd till krisbranscher, och med generösa statsbidrag till kommuner och landsting då, hade möjligheterna att satsa offensivt på utbildning och infrastruktur varit mer begränsade i dag. Å andra sidan var det kanske fler än nödvändigt som förlorade jobbet, eller som åtminstone fick sämre chans att ställa om till nya jobb.
De kraftigt ökade statsutgifter som LO förespråkar (förutom ett batteri av arbetsmarknadsåtgärder även 90 procents a-kasseersättning) är inget alternativ, men regeringen skulle behöva ta till sig några tips från arbetarrörelsen. Den familj i till exempel Hallstavik som drabbas av att en eller flera förlorar jobbet vill inte bara höra att statsfinanserna är goda eller att forskningsanslagen ökar kraftigt 2013–2016. De behöver snabbt få upp hoppet om framtiden.
Det handlar om att vara på plats (till Trollhättan och Saab kom man sent) och att inse att mer åtgärder i sig inte är av ondo. Det är ofta den enda vägen framåt för den som varslas.