Hatbrotten minskar i Sverige enligt Brottsförebyggande rådet (Brå). Dock visar Brå:s siffror på en oroande utveckling i Sverige. Förra året utgjorde afrofobiska hatbrott den enskilt största andelen av anmälda hatbrott. 17 procent av de anmälda hatbrotten hade afrofobiska motiv. Det är en verklighet som tyvärr inte uppmärksammats tillräckligt. Och det råder troligen ett stort mörkertal. Inte alla som upplever rasism väljer att anmäla händelserna till polisen.
Och de anmälda hatbrotten leder sällan till fällande domar. En av förklaringarna kan vara att både polis och åklagare har svårt att bevisa hatbrottsmotiv. För att väcka åtal om hatbrott är motivet extra viktigt. Polisen försöker bli bättre på att upptäcka hatmotiv. I Malmö finns en enskild polisenhet som prioriterar hatbrott och poliskåren fortbildas även i hur man bättre ska utreda brott med rasistiska motiv. Det är positivt. Hatbrott är av ett ytterst allvarligt brott och bör prioriteras.
Det finns ingen mirakelkur mot rasism, utan det handlar om att ständigt motarbeta intoleranta och rasistiska tendenser. Men rasismen är inte bara en fråga för rättsväsendet. Även politiker och samhället måste markera mot rasismen. I Malmö har civilsamhället aktivt börjat arbeta mot stadens problem med antisemitism. Kippavandringar anordnas och Svenska kommitteen mot antisemitism har fått statligt anslag för ett utbildningsprojekt om intolerans i Malmö.
Ofta får vi höra att rasistiska angrepp på enskilda medborgare är ett anfall på det svenska samhället. Och det stämmer. Om människor i Sverige inte kan känna sig trygga på grund av sitt utseende eller sin bakgrund faller den idé om öppenhet som vi så gärna vill att vårt samhälle ska vila på. Vi har alla ett ansvar att motverka rasism.