För fyra år sedan konstaterade LO att de samhällsekonomiska förutsättningarna för att få igenom sina krav i avtalsrörelsen var mycket goda: ”Arbetslösheten minskar och sysselsättningen ökar. Tillväxten och produktiviteten är i absolut toppklass. Inflationen är fortsatt låg och överskottet i bytesbalansen högt. Vinstmarginalerna i företagen har inte varit så höga på 25 år. Enligt den internationella bankirfirman Goldman Sachs är Sverige det land i världen som har störst förutsättningar för ekonomisk tillväxt under de närmaste åren.”
Kraven man gick in med var generella löneökningar på 3,9 procent årligen, eller minst 825 kronor per månad. Lägstalönerna skulle höjas med 910 kronor.
Fyra år senare fruktar exportindustrin den globala skuldkrisens genomslag. Prognosen för tillväxten nästa år har sänkts till noll. LO:s krav den här gången är 3,5 procents lönelyft, minst 860 kronor i månaden. Lägstalönerna ska höjas med 860 kronor. Till förväxling likadana krav i diametralt olika samhällsklimat, således.
Men det var också ett helt annat LO som gick in i avtalsrörelsen 2007. Fortfarande i tätt samarbete med socialdemokratin, och revanschsugna efter valförlusten 2006, gick de 15 förbunden tillsammans ut för försöka skapa bättre villkor på arbetsmarknaden. Nu ökar sprickan i organisationen för varje månad som går och ordförandevalet i vår riskerar göra delningen mer eller mindre permanent.
Splittringen började i och med finanskrisen 2008 då det plötsligt blev tomt i exportföretagens orderböcker. Kopplingen mellan jobb och lönenivåer blev tydligare än någonsin och bland annat gjorde förbundet IF Metall en överenskommelse om sänkt arbetstid och motsvarande sänkt lön, något som aldrig förekommit tidigare. Förutsättningarna för de olika LO-förbunden skilde sig drastiskt under den kommande tiden då till exempel Handels kunde dra nytta av den konsumtionsbaserade tillväxten efter krisen, och då kommuner och landsting fick ökade resurser.
Att industrin nu lämnat LO-samordningen är bara en logisk följd av utvecklingen och härom veckan tecknade man också ett kort avtal (14 månader) med 2,6 procents lönelyft för att värna om jobben och reallöneökningarna.
Inför de fortsatta förhandlingarna med övriga LO har ett ordkrig brutit ut. IF Metalls Stefan Löfvén är den tydliga företrädaren för industrin och för att deras avtal även fortsatt måste vara normerande, ett riktmärke för den övriga lönerörelsen: "Annars riskeras hela lönebildningsmekaniken. Våra medlemmar måste veta att det här avtalet inte är någon annans golv", säger han till TT. Men enligt förbundet Pappers har industriavtalet "formellt ingen påverkan" på deras förhandlingar och även Handels har deklarerat att kraven skiljer sig och att man tänker driva sin egen avtalsrörelse.
Att löneläget i den konkurrensutsatta industrin inte längre är normerande är farligt för Sverige. Värdet av exporten utgör halva landets BNP och höjda priser från företagen slår direkt mot skatteintäkterna och välfärden. För tjänsteföretagen och den offentliga sektorn ser villkoren annorlunda ut. De kan kompensera sig med höjda priser utan att tappa i konkurrenskraft. Modellen med ett normerande industriavtal har varit mycket framgångsrikt under 15 år för såväl företag och löntagare som för landet i dess helhet.
Sprickan har också bäring på det kommande ordförandevalet i LO. Vid kongressen i maj ska Wanja Lundby Wedins efterträdare utses och Metall har nominerat Karl-Petter Thorvaldsson. Svaret från ”andra sidan” kom nyligen då Kommunal, det största fackförbundet, nominerade sin vice ordförande Tobias Baudin, vars kandidatur genast fick stöd av Janne Rudén, ordförande i Seko men också företrädare för 6F, en samverkansorganisation med sex förbund (bland annat Byggnads och Transport) som tidigare tagit strid mot industrin. Det är inte helt lätt att hänga med när den fackliga stridslusten vänds inåt.
En kompromisskandidat kan avtalssekreteraren Per Bardh vara. Han har valt att ligga lågt under höstens diskussioner och kan bli den som gör att LO håller ihop i fortsättningen. Valet är viktigt, framför allt för en arbetarrörelse i djup kris, men också för hela landet.