Vart går EU?
Vart är EU på väg? I Sverige hotar EU-kritikerna med att EU håller på att bli en superstat. Men i verkligheten är det snarare tvärtom. Någon sorts sönderfall hotar efter topp mötet i Neapel i helgen.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Att Tyskland och Frankrike nonchalerar EU:s stabilitetspakt är illa nog i sig. Men när de två största länderna inte bryr sig om regler som de själva varit med om att driva fram, då finns det ju inte heller någon anledning för de mindre länderna att följa paktens bestämmelser. Kanske innebär detta slutet för den hittills så framgångsrika stabilitetspakten.
Stämningen var därför på botten vid toppmötet i Neapel. Eftersom Tyskland och Frankrike drev sin egen linje när det gäller stabilitetspakten trots massivt motstånd från de flesta andra, så kände sig de andra länderna fria att stå fast vid sina förslag.
I den andan var det ganska naturligt att inga viktiga beslut fattades vid det två dagar långa mötet. Alla tjurar i sitt hörn. Det finns en reell risk att det till slut inte blir något av med det mödosamt utarbetade förslaget till ny grundlag för EU. Samarbete mellan 25 länder kräver stor kompromissvilja, och av den syntes inte mycket i Neapel.
Delvis kan det ha berott på den mycket heta försvarsfrågan. Här pågår uppenbarligen förhandlingar bakom mycket stängda dörrar och rykten cirkulerar med motstridigt innehåll. Finns det eller finns det inte en överenskommelse?
Nej, det finns ingen överenskommelse, anser till exempel de alliansfria Sverige, Finland och Irland, som ändå är så oroade att de skickat in en gemensam skrivelse om vad de anser om EU:s militära samarbete.
Jo, det finns en överenskommelse, hävdar andra. Det är bara det att England först måste få den godkänd av USA, sägs det. Men detaljerna är oklara. Även Sverige kan acceptera att några länder satsar särskilt på militär krishantering. Men då måste den "klubben" vara öppen för alla och alla EU-länder måste få vara med och påverka. Alla ska kunna kräva militär hjälp av de andra EU-länderna, men det ska vara frivilligt att ställa upp.
Det låter lite knöligt, alltså vi ska kunna få hjälp av de andra men behöver inte hjälpa någon annan. Eller hur långt kan den svenska regeringen gå? Sverige är redan djupt involverat i Nato. Det som hindrar ett svenskt medlemskap är just den klausulen som talar om ett ömsesidigt försvar.
Samtidigt är den svenska regeringen lika angelägen som den brittiska att EU inte ska skapa en parallellorganisation till Nato. Man kan förstå om andra länder har svårt att begripa sig på den svenska positionen. Sverige vill alltså särskilt starkt slå vakt om en militär organisation som man absolut inte vill bli medlem i. Ack ja.
Men det ser i alla fall ut som om alla 25 länder ska få en egen kommissionär med fulla rättigheter. Däremot sägs ingenting om röstreglerna i ministerrådet, detta som Polen och Spanien ser som sin hjärtefråga. Mycket talar för den vanliga EU-lösningen: uppskov med beslutet.
Är detta ett exempel på EU:s vanliga sätt att arbeta? Alltså att allt är kris och kaos fram till det ögonblick då alla bitarna faller på plats? Eller är det fråga om en riktig kris? Det ser onekligen illa ut just nu.