Vart går Persson?
Meningen med ett politiskt parti är väl kort uttryckt att det ska staka ut en politisk kurs och bilda opinion för den. De väljare som gillar denna kurs röstar på partiet, och de som vill någotannat röstar på ett annat parti. Men förutsättningen för systemetär att kursen är tydlig.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Vad statsminister Göran Persson egentligen vill med sin politik är det väl knappast någon som vet, om han ens vet det själv. Det första målet är förstås att hålla ihop det spretande socialdemokratiska partiet, som ju snarare är en koalition än ett parti.
Det andra målet är att behålla regeringsmakten till varje pris.
Politiken måste utformas så att dessa mål uppnås, dvs ändras när så krävs. Besked ena dagen kan andra dagen raskt förvandlas till sin motsats.
Det senaste exemplet är den fria rörligheten för arbetskraft vid EU:s utvidgning som på några dagar förvandlades till "social turism", och som skulle stoppas.
Ett annat avhopp gäller statsbudgeten. Som finansminister fick Göran Persson faktiskt kontroll över de jättelika underskotten. Han talade ofta om hur viktigt det var. Men år 2003 var underskottet 46 miljarder kronor och statsskulden ökade. Målet att vinna valet 2002 med generösa löften var viktigare än balans i budgeten.
Ett aktuellt exempel är tillväxten. Först var tillväxt enormt viktigt, och det krävdes en hel partikongress för att riktigt slå fast detta viktiga mål. Men häromdagen ansåg Göran Persson att tillväxten fungerar bra och nu är fördelningspolitik ordet för dagen — igen.
Förklaringen är väl den enkla att missnöjet mullrar i rörelsen. Ett tydligt exempel är den dystra betraktelse som Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider (s) skrev i Dagens Nyheter härom dagen, där han totalt underkände sitt eget partis politik.
Det är svårt att entusiasmera Rörelsen för tillväxt. Fördelningspolitik är däremot traditionell socialdemokratisk politik — då kan man konkret tala om att du får ett visst antal kronor av den snälla staten eller kommunen. Betydligt
lättare att få applåder för sådant. Att det kan leda till sämre välstånd på längre sikt behöver man inte säga då.
Göran Perssons linje är att vänta tills något händer. Han agerar inte, han reagerar. Då handlar han snabbt. EU:s utvidgning kom tydligen som en total överraskning för honom att döma av hans uttalande om den "sociala turismen". Om det skulle gå lite för fort kan man ju ändra sig senare. På så vis kan Göran Persson ständigt överraska, vilket han också gör. Det är inte bara valet av ministrar som alltid förbluffar även hans närmaste omgivning utan också valet av åtgärder, som maxtaxan. Han plockar upp en idé från ett parti och en annan från ett annat.
Det blir roligt och det passar medierna, men väljarna har inte en aning om vilken politik de röstar på när de stöder socialdemokraterna utom att de säkert får någon liten present av staten. Det räcker ofta.
Om vårt land med korta mellanrum skiftade regering skulle det inte göra så mycket att det största partiet inte har någon politik. Men nu har Göran Persson varit statsminister sedan 1996. Han kommer säkerligen att sitta kvar åtminstone till valet 2006. Det blir minst tio år utan politisk kompass.