Vart går vänsterpartiet?
LEDARE Avgående nödlösningen Ulla Hoffmann beskrev vänsterpartiet som "brett och modernt" i sitt invigningstal på vänsterpartiets kongress i Stockholm i går.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Kongressen skall inte bara välja ny partiledare och därigenom fylla vacuumet efter Gudrun Schyman. Den skall också anta ett nytt partiprogram och välja en ny partistyrelse.
Som vanligr står två falanger mot varandra. En mer odogmatisk och öppen, samarbetsinriktad och resultatorienterad — och en dogmatisk, inåtvänd och sluten.
Inför kongressen är det de s k förnyarna som mest vältaligt luftat sin oro för att partiet skall falla tillbaka till rollen av ett mer traditionellt kommunistiskt parti.
Den mest iögonenfallande omständighet som talar för detta är självfallet att Lars Ohly i dag kommer att väljas till ny partiledare. Ohlys framtoning när det kommer till praktisk politik är snarare den smidige pragmatikerns än den nackstyve testuggarens. Likväl framhärdar han, till sin egen olycka, i att klistra etiketten kommunist på sig. Han har en mycket idyllisk, för att inte säga direkt förljugen uppfattning om den kommunistiska ideologin — vars blodiga praktik han väljer att behändigt bortdefiniera.
Att en ny partiledare surrar fast sig vid en gammal slaktarideologi är naturligtvis illa nog från nytänkarnas utgångspunkter. Ännu värre är att kommunismen ingalunda är på väg att försvinna från vänsterpartiet. Det kunde ligga nära till hands att föreställa sig att denna 1900-talets mest mördande ideologi skulle dö ut med partiets veteraner.
Sanningen är att ungdomsförbundet Ung Vänster utvecklat en högst betydande informationsresistens i fråga om kommunismens brott och reproducerar en myckenhet av unken kommunistisk retorik och sovjetnostalgi.
Mycket konkret visar sig denna ideologiska orientering i Ung Vänsters beslut att hålla en sluten extrakongress i april, alltså utan tillträde för massmedierna.
Syftet sägs vara att lösa "politiska och organisatoriska problem", som tydligen är av en så känslig och/eller komprometterande karaktär att massmedial insyn bedöms som ett större ont än den prestigeförlust som det innebär att utestänga medierna.
Det tycks bl a handla om sextrakasserier, onekligen ett bisarrt inslag i ett ungdomsförbund som betecknar sig som feministiskt. Men eftersom ord och handling inte nödvändigtvis behöver hänga ihop i kommunistisk ideologi är ju handlandet, om än klandervärt, ändå i någon sorts djupare kommunistisk mening konsekvent.