försöka sätta sig till motvärn.
Många av dem som aktivt försökte förhindra verkställandet av regeringens beslut var tillresta utifrån, extremt ideologiskt motiverade aktivister. De inser naturligtvis att det som nu sker i Gaza kan komma att upprepas också på andra håll.
De politiska effekterna i Israel är ändå osäkra. Mycket beror på hur mycket våld som kommer till användning — och vem som står för det — liksom på hur Hamas och den palestinska myndigheten uppträder när evakueringen har slutförts.
Men en sannolik effekt är att de extrema nationalistgrupperna i israelisk politik tydligare än förr kommer att skilja ut sig från samhället i övrigt. Det finns spekulationer om någon form av samarbete efter det väntade valet 2006 mellan Sharon och den del av Likudpartiet som accepterar evakueringen samt Arbetarpartiet och mittenpartiet Shinui. En sådan allians skulle sannolikt kunna få rejäl majoritet mot både mer radikala fredspartier och den ultranationalistiska högern. Men inom sitt eget parti kommer Sharon nästan oavsett vad som händer efter evakueringen att få mycket svårt att vinna majoritet för en fortsättning.
Det är inte sant att evakueringen från Gaza är det första exemplet sedan staten Israels bildande på att judiska bosättningar överges. En motsvarande evakuering genomfördes från bosättningar i Sinai efter Camp Davidavtalet 1976. Men Sinai var oomtvistat egyptiskt område och hade aldrig ingått i det brittiska Palestinamandatet. Gaza däremot var ett av de områden inom det brittiska mandatet som enligt FN:s ursprungliga delningsplan skulle ha tillfallit den palestinska stat som skulle ha bildats vid sidan av Israel.
För palestinierna har därför den evakuering som nu sker en stor symbolisk betydelse. Även om man inte får full egen kontroll över området så är det dock första gången som israeliska bosättningar på områden som måste ingå i en kommande palestinsk stat dras bort. Att de skulle kunna komma tillbaka går inte att föreställa sig.
Det har varit lätt att rada upp starka argument för evakueringen. Det grundläggande är givetvis att bosättningar på ockuperat område strider mot folkrätten. Att ockupationen är ett resultat av ett försvarskrig — sexdagarskriget 1967 — ändrar ingenting.
För Israel har bosättningspolitiken varit en olycka. Den demoraliserar hela samhället och slukar resurser, både ekonomiska och militära, som kunde ha använts på annat sätt. Regeln att ockupationer i längden skadar också ockupanten gäller även i Mellanöstern.
Men för de extrema nationalistgrupperna spelar sådana realiteter ingen roll. Sionismen — strävan att återskapa ett judiskt nationalhem i det judiska folkets historiska hemland — var inte någon enhetlig ideologisk rörelse. För de riktningar som kom att dominera israelisk politik under statens första decennier var frågan om mark och gränser aldrig de viktigaste. Det avgörande var att den judiska staten fanns som uttryck för samma typ av demokratiska och nationella strävanden som präglade andra folk och
som ett skydd mot antisemitism och förföljelse i andra länder.
För de extrema nationalistgrupperna spelade landområdet en helt annan roll. Den ursprungliga ambitionen var att upprätta en stat på Jordanflodens båda sidor. Det omöjliggjordes när områdena öster om Jordan blev en arabisk stat — Jordanien. Därefter var ambitionen att staten Israel skulle omfatta allt land mellan Jordanfloden och havet. Det föreföll bli möjligt efter sexdagarskriget då dessa områden besattes av israelisk militär.
Men bortsett från östra Jerusalem och vissa områden i Jerusalems närhet har Israels regeringar avstått från att införliva eller annektera de ockuperade områdena. Många, inte bara inom de extrema nationalistgrupperna, föreställde sig säkert att palestinsk ovilja att ens förhandla med Israel och växande judisk inflyttning i längden skulle göra att en annektering ändå framstod som naturlig. I stället har den palestinska befolkningen vuxit, liksom motståndet mot ockupationen. De judar som skulle befolka de nya områdena kom aldrig i tillräcklig omfattning.
Det som nu sker innebär att de extrema nationalisterna får lov att retirera från ännu en position. Många bosättare och politiker som understött bosättningspolitiken vägrar att acceptera verkligheten. Men
andra, med Sharon själv som mest uppenbara exempel, är inte desto mindre realister. Bosättningspolitiken är till skada för Israel och måste överges. Den stora frågan i dag är om Sharon kan förmå sig till att inse att allt som i det avseendet kan sägas om Gaza också är tillämpligt för Västbanken.
Håkan Holmberg
politisk chefredaktör
politisk chefredaktör