Debatten ställer två frågor på sin spets: Vilka krav kan ses som rimliga för ett land att ställa i samband med migration? Är nationsgränserna över huvudtaget legitima att försvara?
I sin DN-kolumn har skribenten Lena Andersson filosoferat kring nationen som fenomen. Hon ifrågasätter där territorialtänkandet och att allt det som kartgränsen inrymmer så självklart ses som ”vårt” av dem som har råkat födas där.
På SvD:s ledarsida 2/1 kritiserar Sanna Rayman perspektivet. Hon menar att nationen och medborgarskapet är nödvändiga för att hålla förtrycket på avstånd – för att försvara demokratin.
Rayman har rätt i att staten fortsättningsvis behövs för att skydda de hårt förvärvade medborgerliga rättigheterna i den demokratiska världen. Hon missar dock kärnan av det som Lena Andersson vill komma åt på åtminstone två punkter.
För det första är nationalstaten en behållare som – sedan sin födelse under upplysningstiden – har fyllts med långt mer än olika rättighetssystem. Nationalismen har bidragit med strikta normer och värden kring sådant som traditioner, tro, symboler och etnicitet. Ett kollektivt ”vi” har uppstått, som skiljer ”oss” från ”den andre”. Här finns mycket som är värt att problematisera. Utgör inte dessa idéer om kulturell ”äkthet” ofta ett hinder för att migranter ska släppas in och accepteras som en del av gemenskapen?
För det andra är nationalstatens vilja att försvara demokratin högst begränsad. Det syns inte minst genom att personer som flyr förtryck – och som inget annat vill än att leva i en demokrati – ofta får ett nej vid gränsen.
Titta bara på EU:s passitivitet i samband med de omtalade flyktingbåtstragedierna. En enskild nationalstat kan självfallet inte ensam bära hela ansvaret, men med EU-gemensamma insatser skulle mycket gå att göra.
Dublingförordningen – som anger att en flyktings asylrätt ska prövas i det land som hon först anländer till – måste rivas upp. Asylprocessen måste förenklas, och mer lättillgängliga vägar in i Europa skapas, exempelvis genom asylvisum. Länder som Sverige och Tyskland måste därtill pressa på för att fler EU-stater ska ta sitt ansvar och höja sina flyktingkvoter rejält.
I en parallell debatt – som snarare rör arbetskraftsinvandring än asylpolitik – menar den nyliberala debattören Fredrik Segerfeldt att Sverige skulle ”ha råd med” fri invandring om lönerna dumpades och trygghetssystemen skrotades. Den misär som utifrån kommande då skulle försättas i rättfärdigar Segerfeldt med ett ”de får det ändå bättre än i hemlandet”.
Hållningen är naturligtvis djupt inhuman. Däremot bör Sverige heller under inga omständigheter stänga gränsen för personer från tredje land som vill komma hit för att arbeta och öka sitt välstånd. LO:s och Stefan Löfvens (S) utspel om ett fackligt veto oroar därför av motsatta skäl.
Slutsatsen är att vi är långt ifrån redo att avskaffa nationalstaten, men att världen samtidigt skulle må bättre om kartlinjernas klarröda stoppljussken dämpades en hel del.